Nåväl. Under filmfestivalen passade vi i alla fall på att undersöka tingesten med egna ögon.
Och även om min tidigare åsikt inte just var ristad i sten, måste jag revidera den. Känns rätt befriande.

Det är på intet sätt någon slags tsunami-explotation som bjuds. Inte på långa vägar. Hade det inte varit för att ordet ‘tsunami’ omnämns i filmen, hade jag nog inte gjort kopplingen. Eller nåja, kanske. Men andra, ickeberörda, hade kanske inte gjort den.

Allt som allt var jag inte särdeles impad av Vinyan. Det är snyggt så in i sjöen, men resten klickar jag inte med.
Tempot är sävligt och stämningen delirisk. Jakten på det försvunna barnet går genom öde djungellandskap inbäddade i vad som känns som evig dimma.
Emmanuelle Béart hasar omskring i en skir klänning som smetar sig kring kurvorna, ett par lergeggiga UGG’s och ett par trumpna plutläppar. Rufus Sewell är visst med i sökandet också.

Visningen var visserligen runt midnatt, men det var inte bara den sena timmen som framkallade gäspningarna.
Kannibalkidsen och ett par Bangkokscener i början höjde betyget, men öh. Äh. Whatever.

Men summan av kardemumman då; mediahysterin kring Vinyan är i min mening mycket obefogad.

När jag först bläddrade igenom programet som damp ned i brevlådan här om dagen blev jag inte särdeles impad, men efter att ha granskat det ytterligare en gång är det med ett rätt belåtet smil jag ser fram emot spektaklet.

I år är ljuset riktat på Ryssland, vilket känns spännande. Men as you know, så bankar min lilla skrumpna hjärterot för film producerad något längre öster ut. Men ändå. Ryssland är fint.

Här har ni vad som lockar mig allra mest i år.

Först. The Good, the Bad, the Weird. Såklart. Som jag har väntat! Ska bli alldeles kosmiskt karate-kalas-kul att se vad Kim Ji-Woon lyckats knåpa ihop i denna koreanska western-våffla! Mina förväntningar ligger i höjd med N Seoul Tower!

Dream. Dream. Dream. Kimpans senaste. I sann Ki-duk anda vävs drömmar och verklighet samman i existensiellt relationsdrama. Wee. Med koolingen Odajou i rollen som Jin, kan det här bli hur bra som helst. Spänningen är olidlig!

Dream (2008)

My Magic skall bli spännande. Jag har tidigare bara sett Be with Me av Eric Khoo, och med tanke på den så skall det bli intressant att se denna. Filmen är dessutom utvald som Singapores officiella Oscarbidrag 2009.
Det är asiatiskt. Det är existensiellt. Drama. Japp. Borde bli bra.

Jag vet inte så mycket om Orz Boys, mer än handlingen. Men den korta beskrivningen fick mig på fall direkt. Kan väl bli precis hur som helst, men Taiwan är ett väldigt intressant filmland och temat för filmen faller mig på läppen.

Tokyo! Egentligen borde peppet vara fetare än vad det är. Antologifilmen av Bong, Gondry och Carax skildrar en av världens mest hypade, koolaste och knäppaste städer, och asienfreak som man är så är det ju ett givet besök på festivalen. Men något spökar i skallen. Vet inte vad. Äh. Se den ska jag i alla fall.

Plastic City. Multietnisk gangstersaga med sanslöst snyggt foto (av screenshots att döma). Filmen är en samproduktion Brasilien, Hongkong, Japan, Kina emellan. Tävlar gör den också. Jag är innerligt nyfiken!

Plastic City (2008)

Fet västerlänning + söt thailändska = Soi Cowboy. Komplicerat relationsdrama med inblick i den thailändska kulturen. Känns spännande på pappret och bilderna ser fina ut. Infekterat och ganska känsligt ämne som åtminstone får mig intresserad.

Sist men inte minst, Ashes of Time Redux! Givet. Wongkans (som även kommer till festival i egen hög person!) historiska kostym-martial-arts-drama på bioduk i omarbetad tappning, men foto av Christopher Doyle. Fett!

Possibility of an Island. Hade helt gått mig förbi tills chefen påminde mig. Tack. Fransk, misantropisk  postapokalyps vill jag då rakt inte missa!

Självklart finns det en hel del annat av intresse, men det här är mina förutspådda höjdpunkter.
Jag längtar.

Persepolis är en fransk animerad film som handlar en regisören Marjanes uppväxt i Iran under 70-90 talet. En tid av förändring och turbulens. Shahen störtas i Iranska Revolutionen och fundementalistiska krafter tar över. Från att ha varit ett om än totalitärt, men trots allt ganska fritt samhälle till ett klaustrofobiskt kvävande religiöst mörker. Vi tas med på en resa genom ett par unga kaxiga och frihetliga ögon som sitter på en ung tjej som vägrar inrätta sig i ledet. Hon växer upp i en familj där frihet är ledordet och med extremt frispråkig mormor. Upprorets frö gror sig allt starkare i hennes bröst. Hon upptäcker punk, Iron Maiden och börjar ifrågasätta allt mer. Efter att ha läxat upp religionsläraren i skolan en gång för mycket, bestämmer sig Marjanes föräldrar att det är dags för Marjane att åka till en släkting i Wein, Österrike. Inte som ett straff, utan mer av nöd. Subversiva tankar och handlingar är direkt livsfarligt i ayatollans Iran.

I Europa möts hon av en kulturkrock och ett utanförskap som med tiden blir allt svårare att hantera. Marjane börjar hänga med skolans utstötta och finner för en tid en smula själslig ro. Den visar sig dock vara kortvarig och utanförskapet och en växande skuld över att ha övergivit sitt land och sin familj gör att hon tillslut återvänder. Nu ska jag kanske inte avslöja mer av handlingen.

God save the ayatollah!

Filmen speglar både ett väldigt intressant lands historia, och samtidigt en fascinerande persons livsöde. Det är ju helt klart att majoriteten av Irans befolkning vill leva normala liv, trots sjuka sharia-lagar. Men som i den här typen av angiverisamhälle så byggs en skräck upp som gör att folk fogar sig. I alla fall ytligt sett. Bakom lyckta dörrar krökar och knullar man som folk gör mest, man får väl anta att det är ett grundläggande behov hos människan oavsett vad några skenheliga predikanter försöker intala sig. Riskerar man livet för lite eskapism i form av rusdrycker och popmusik är det nog så. I filmen visas detta i en stark scen där ”sedlighetspolisen” stormar en fest och männen i lokalen flyr hals över huvud över takåsarna. Alla kommer undan utom en som störtar mot marken.

Förutom att filmen berättar på ett effektivt sett är den dessutom rent tekniskt fulländad. Animeringarna är ta mig fan det snyggaste jag sett på länge och hela stilen fortsätter en fransk tradition som jag verkligen gillar. Varenda känsla återges och förstärks på ett sett som gör att man inte kan sita sig för en sekund. Scenerna flyter elegant in i varandra i ett naturligt flöde, som håller historian igång. Inte en död sekund.

Marjane Satrapi

I början av filmen fick jag en känsla av det kanske skulle bli för gulligt och sentimentalt. Mina farhågor infriades inte. Tvärtom så tycker jag att man snyggt undviker att blir allt för blödig och smetig. Många scener är geniunt sorgliga eller hjärtslitande och behöver ingen extra katalysator i form av barnagråt och stråkar. Krig är ett helvete, och här visas det på ett sett som dom flesta kan relatera till.

Det måste sägas att det inte är en rakt igenom mörk historia som berättas. Man blir glad av Marjanes träffsäkra kaxighet och pungsparkarna som delas ut. Trots det miserabla tillståndet Iran befinner sig i kan hon tillslut ändå separera regimen från Landet. Det finns hopp där bland alla burkor och sjuka regler. Kanske kan den här filmen vara ett steg mot ett mer öppet Iran, eller kanske åtminstonde minska ignoransen hos oss här i väst? Dessutom fick scenen med Eye of the tiger-montaget mig att jubla!

Uppföljaren på den nästan 20 år gamla Baby Blood är här – Lady Blood. En fransk ultravåldsam splatterhistora som enligt trailerna verkar leverera till fullo. Personligen har jag inte sett första delen, men det lär man väl råda bot inom en kort framtid. Fransk skräck brukar enligt mig vara av hög kvalitet.

Lady Blood är märkt som pågående produktion på IMDB, men bör vara i slutfasen och ute på marknaden innan årsskiftet.

Trailer och hemsida.