Jämte den strålande Werner Herzog finns en dokumentärfilmare med det där lilla extra som ligger mig många plusgrader varm om hjärtat; Errol Morris. Jag är ingen expert på mannen per se, men att han har haft inflytande i att popularisera dokumentären kan väl ingen vettig människa ha missat. Så sent som i förra veckan släpptes t.ex. första säsongen av radiopersonligheten Ira Glass TV-adaption av sin show ”This American Life” på dvd, som är fylld av sorgliga, underbara, roliga, märkliga och insiktsfulla historier om de mest udda typer man kan gräva fram, och jag älskar skiten. Men det är inte utan att en viss Morris dyker upp i skallen varje gång jag ser ett av Glass inslag.

Morris har inte varit direkt hyperaktiv som långfilmsregissör, men har lyckats fastställa sig som en av bultarna i navet av tungviktare inom genren, tillsammans med just sådana som Werner Herzog. Senaste beviset på detta var den fullkomligen genomborrande ”The Fog of War: Eleven Lessons From the Life of Robert S. McNamara”, en film som gav honom en välförtjänt Oscar för bästa dokumentär. Och vilken dokumentär sedan! Med sin egenhändigt uppfunna kamerateknik ”Interrotron” (som hans fru myntade efter de två koncepten terror och intervju – google it) sitter McNamara och talar rakt in i kameran om sina politiska framgångar och misstag på ett sällsynt gripande sätt.

Interrortron användes först i den minst lika medryckande (och oändligt hyllade) TV-serien ”First Person” från 2000, där han ”förhör” märkliga människor om deras livsöden (t.e.x. den autistiska damen som arbetar med att utveckla humana slakthussystem). Att 30-minutersintervjuer, där en person talar rakt in i kameran, kunde vara så medryckande känns väl lika osannolikt som att ett besök hos arbetsförmedlingen skulle vara glädjande. Men han gör det.

Fem år efter ”The Fog of War” är så Morris tillbaka med långfilmsdokumentären ”Standard Operating Procedure” om de ökända fuffensfasonerna som pågick i Abu Ghraib-fängelset, som orsakade mediastorm och masshysteri 2004.

I och med releasen av denna kör nu Cinemateket en Errol Morris-serie med några av hans filmer (bland annat finns chansen att se den fenomenala ”A Brief History of Time”) och är givetvis inte sämre än att de förhandsvisar ”SOP”, och jublande av lycka kommer givetvis jag och mina fellow GF:are vara på plats. Jag föreslår att ni alla tar mormor, kusin, flickvän, make och syster under armen och gör oss sällskap in i Abu Ghraib till tonerna av Danny Elfman(!) Det kommer bli – eh – fängslande!

Här sitter jag och spisar Metallicas senaste platta ”Death Magnetic” (ja jag vet, det är inte medbloggarnas favoriter direkt) och tänker att, ”Jahaminsann, där fick nog allt Rick Rubin lite fart i gnällgubbarna. Jäklarns vilka trummor de fått till, och vad unga de känns i sina speedy gonzales-guror. De måste haft det svettigt i studion.” Och sedan vandrar tankarna ner längs de rykande strängarna till några av deras största fans – grabbarna i bandet Acrassicauda, och hur deras rep-sessions såg ut; en förstärkare och fyra grabbar på pinnpallar i ett sönderpepprat källar-kyffe i centrala Bagdad – som slutligen sprängs till glömska. Snacka om svettigt.

Acrassicauda är ett av Iraks enda kända thrashmetalband som spelade när MTV-reportern Gideon Yago var i landet för att rapportera om krigsutbrottet 2003, och när detta sändes i västlandet satt två skäggmurvlar i slackerssoffan med hängande hakor. Inspirerade av hur det är att driva ett metalband i en totalitär diktatur åkte ett team från tidningen Vice (rättare sagt MISTER Vice, Herr Suroosh Alvi och dennes kollega Eddy Moretti) för att följa bandet, något som blev ett fem år långvarigt – och livsfarligt – projekt.

Vad som börjar som en ganska lättsam dokumentär om något så ”odd” som ett irakiskt metalband och muslimska hårdrocksdiggare i lustiga Slipknot-tishor, övergår i något helt annat; en förkrossande inblick i hur det är för en vanlig ungdom i dagens Irak. Vilken finnig tonåring i Borlänge eller Örebro har inte suttit och repat i farsans garage med slitna Slayer-affisher på väggarna (själva väljer Acrassicauda att vakna med Dimmu Borgir över sägen)? Skillnaden är väl att våra svenska kids har sluppit att samtidigt ha kulorna vinandes kring öronen, bilen träffad av Scud-missiler på väg till repet, få garaget bortsprängt, samt tvingats skriva hyllningssånger till landets diktator för att få tillstånd att spela på ungdomsgården.

Jag vill inte på något vis förhärliga förhållandena som Acrassicauda lever under, men när citatet ovan snuddar vid ens panna, och man inser att deras verklighet ser ut som omslaget till Iron Maidens ”Death on the Road”, frågar man sig ju vad som är mest metal. Egentligen.

Från problemen till att anordna rep-tillfällen p.g.a utegångsförbud (under en period dröjde det sex månader för bandet att ses, trots att de bara bodde trettio minuter ifrån varandra), hemliga spelningar drivna av fallfärdiga generatorer och deras slutliga flykt till Syrien, gör filmen till ett fullkomligt unikt musikaliskt och politiskt nutidsdokument om kriget, metal som uttryckssätt, deras kamp för att få spela den, drömmen om en fri tillvaro – och att överleva den.

Heavy Metal in Baghdad är årets dokumentär och borde, seriöst, visas i skolor runt om i landet. Det kanske skulle få våra ungdomar att förstå hur bra vi egentligen har det. Filmen är ett av de sorgligaste dokument jag sett. Att säga att vi är bortskämda här är kanske århundradets underdrift. Och allt de vill är att kunna lira musik med sina polare. Och, som de flesta av oss, resa på denna vår jord någorlunda obehindrat.

Vissa hävdar att filmen är beviset på att tillvaron för irakierna är sämre efter USA:s intåg än när diktaturen hade sitt grepp om landet. Jag vet inte, men uppenbart är att Heavy Metal in Baghdad visar en sida av kriget som i stor utsträckning har hållts utanför medierna (som knappt finns närvarande i Irak, de flesta bilder från kriget sköts av inhemska team som sedan säljer dem till omvärlden) och vilken hopplösa sida det är.

Se den eller se om den, bara ni ser den.

/E

Fotnot: För närvarande lever Acrassicauda som flyktingar i Turkiet, och Vice bedriver en insamling för att hjälpa bandet. Spana in deras hemsida eller Facebookgruppen för mer info.

Officiell hemsida

Facebook-grupp

Trailer