Under helgen har jag haft den stora äran att glutta på en av de rullar jag (tillsammans med andra metallfetishister around the globe) väntat allra, allra mest på senaste året; Tetsuo – The Bullet Man, Shinya Tsukamotos tredje Man vs. Skrot-film.

Tetsuo är inte, och kommer aldrig bli, underhållning för gemene man. Inget fel med det. Det är vansinnigt, obegripligt, pretantiöst, chockerande, überjapanskt, surrealistiskt, obehagligt och- så jävlarns, satans, helvetes, förbannat fint.

Jag kan varken komma ihåg när jag kom i kontakt med Tsukamoto eller Tetsuo för första gången, men jag fastnade illa kvickt för båda. De som läser bloggen sedan tidigare, vet mycket väl vid det här laget att Tsukamoto är en av mina absoluta favoritregissörer. Han har hajat grejen. Vi har hajat grejen. Det jag tänker, iscensätter han. Fantastiskt. Och knäppt.

Skepsisen har givetvis kommit krypandes under den väntan som varit sedan det blev officiellt att en tredje film var på gång. Över tjugo bast sedan gubben presenterade den banbrytande cyberpunk-film som har färgat efterkommande generationer av geeks. Då hade han inget. Foliepapper och ett aldrig sinande kreativt tänk, räcker längre än vad man tror. Nu, 2010, har han stålar. Livsfarligt. Dessutom skulle filmen enligt rykte också vara inspelad på engelska. Två helt klart jävligt dåliga saker; pengar och engelska.

Jag är helt klart ohyggligt partisk, men faktum är ändå, att Tetsuo – The Bullet Man, håller måttet. Tsukamoto + hejdundrandes mycket skrot + Chu Ishikawas hypnotiserande elektronika KAN inte gå fel! Storyn är simpel, som sig bör; ett ungt par blir av med deras son i en bilolycka. Vreden och hämndbegäret går överstyr. Skrot. Ångest. Vansinne. The End.

När det karakteristiska themet väl kommer, är tårarna inte långt borta. (Töntigt, jag vet men det här är helig mark fanimej.)  Filmen är något mer lågmäld (allt är relativt, compadre!) än Body Hammer (II), och påminner mer om Iron Man (I). Bra.

Bullet Man har ett helt klart mer psykologiskt fokus än sina föregångare. Mer djup, mer utrymme för moraliska frågeställningar och bräckligheten i det mänskliga psyket. Därtill har den utrustats med en [någotsånär] begriplig handling och en dialog det går att hänga med i. Detta som resultat av att Bullet Man ursprungligen var tänkt som ett amerikanskt projekt, och enligt en av producenterna var de tidigare filmerna ”a bit too absurd for the american audience”… Det gör den helt klart något mer lättillgänglig, men utan att för den sakens skull nagga på den urflippade Tetsuo-känslan.

Som sann Tetsuo-konnässör och ivrare, känns det himla kul med denna tredje film. The power of three! Men jag ser helst att det stannar här. Tre är en bra siffra. Räcker fint.
Nu ser jag gärna att han knyter ihop Tetsuo-påsen för gott, och gräver fram nåt nytt, galet och fantastiskt ur sitt uppenbart härligt degenererade sinne. Tsukamoto FTW!

Tetsuo – The Bullet Man visas fortfarande på filmfestivaler världen runt och ingen DVD-release finns ännu utannonserad. Men have faith, my dear friends! Den är värd sin väntan (och givetvis uppdaterar jag er med info, om jag skulle snubbla över sådan). Tillsvidare rekomenderar jag att ni frossar i trailers och teasers på tuben!

Tetsuo the Bullet Man

Det är med både stor förväntan och stor skepsis jag väntar på Shinya Tsukamotos Tetsuo the Bullet Man. Orginalet Tetsuo the Iron Man är en av mina absoluta favoritfilmer, alla kategorier. Få filmer har gjort sådant intryck som den. Uppföljaren Body Hammer var förvisso helt okej, men nådde inte upp till samma nivå av pur genialitet som sin föregångare. Av trailern att döma flirtar Bullet Man med den första filmen, men saknar helt den råa och primitiva känslan. Att huvudpersonen är en amerikansk affärsman spär på min skepsis betydligt. Jag återkommer med domen när jag har sett filmen. Titta på trailern och döm själva.

Via Nipponcimena.

Ong Bak 3

Efter en del strul går nu den tredje installationen av det thailändska akrobatslagsmålseposet, går upp på biograferna i thailand under april. Jag gillar det jag ser i trailern. Konsterna med elefanten och vattenstänk i slow-mo må vara publikfriare, men vem kan stå emot? Kika på teasern här.

Via 24Framespersecond.

Dream Home

Från Hong Kong kommer den lovande Cat-III slashern Dream Home. Bakom kameran står regissören Ho-Cheung Pang, som jag i ärlighetens namn inte är bekant med sedan innan. Hur som helst är storyn ganska intressant. I Hong Kong, liksom i Stockholm, har bostadsmarknaden imploderat. Cheng Lai-Sheung har docken dröm. Hon skall till varje pris ha sitt drömboende i hamnen, även om hon måste kliva över lik. Okej, storyn verkar rätt keff, jag erkänner. Men kolla på postern. Jag ger tummen upp. Dessutom skall denna film innehålla generöst med spekulativt våld, blodkaskader och även en del naket. Tyvärr avslöjar trailern väldigt lite av allt snask, men kika ändå vetja.

Zatoichi The Last

Långkörarfranchiset om det svärdviftande blindstyret Zatoichi levererar en ny installation i slutet av maj. Jag gillar sånt här, men är ganska kräsen. Takeshi Kitanos variant från 2003 var riktigt trevlig, men det är svårt att misslyckas när med skådisar som Kitano och hushunken Asano. Plotten för den nya är klassisk men plågsamt förutsägbar;

A blind master swordsman attempts to lead a quiet life with his wife but he is provoked back into battle.

Trailern ser dock lovande ut.

Via Kingfucinema.com.

Gothic And Lolita Psycho

Ett samarbete mellan regissörerna av Tokyo Gore Police (tidigare på Grym Film här och här) och Geisha versus Ninja, alltså Yoshihiro Nishimura respektive Go Ohara. Vad kan gå fel? Personligen tycker jag att temat är som klippt och hugget för en jappesplatter.

Gothic and Lolita … the fashion reflects her dark and childish mentality. YUKI, the heroine, saw her mother killed by cruel gangs. She vows revenge! Knock off the enemies with her transformable umbrella. So gorgeous and so savage…Who killed mother? What the hell are the gangs? What is the truth and purpose that father knows? Her coming terrible destiny is going with the dead bodies.

Jag är på!

Via Twitch.

Idag kan man läsa på GPs hemsida att demonregissören Bo A Vibenius har polisanmält Göteborgs Filmfestival. Anmälan handlar om att festivalen visat utdrag ur kultklassikern Thriller – En Grym Film. Detta ska enligt Vibenius ha skjutit en japansk rättighets-deal i sank.

Enligt Vibenius och produktionsbolaget Channel 1 anmäls festivalen för att ha visat slutet av filmen, samt lagt ut materialet på festivalens hemsida utan tillåtelse från upphovsmännen. Vibenius säger till Resumé att Channel 1 låg i förhandlingar med japanska investerare kring dvd-, blue ray- och interneträttigheter för filmen, investerare som drog sig ur sedan filmen lagts ut på nätet.

Läs hela artikeln här.

Battle Fever J

Zaborger

Robot Keiji K

Uchuu Tetsujin Kyodain

Baserad på japanske samhällskritikern Ryu Murakamis (mannen som även försåg oss med manuset till Takashi Miikes Audition) bok med samma namn.

Trots att Tokyo Decadence på de flesta håll marknadsförts som erotik, är det snarast en depraverad resa in i prostituerade Ais inre. Som anställd på bemanningsföretag av den sexigare sorten tvingas hon ut i Tokyo på de mest dekadenta uppdrag. Hon lever i en vardag där förnedring, droger och strypsex är självklara inslag. Som vilket 9-till-5-kneg som helst.
Men trots att hon hanterar sina perversa klienter med ett nästan obehagligt lugn bär hon inom sig en innerlig åtrå för en av hennes tidigare kunder, Sudo.
I jakten på kärleken befinner hon sig snart i en nedåtgående spiral, kvalfull och tärande.

Tokyo Decadence må vara en orgie i dekadans, lacktrosor och fördärv. Men oavsett om fotot stundom är tjusigt och skådespelet till belåtenhet, är helhetsintrycket en smula svagt. Det hjälper föga att det är författaren själv som står bakom kameran, eller att klippen är ruffa och komponeringen allmänt dyster. Ais ångest och inre strid märks av, men slår aldrig i magen.
Murakami lägger ut benet för sig själv i sin strävan att chockera, och resultatet slokar likt vissa av Ais klienters ädlare delar.

Oniwaban, Japan 1974

”The wrath of heaven brings down fire
The sorrow of heaven brings down rain
Indeed this is a fitting day, for Demons to be born!”

Att detta är en anime-adaption signerad ingen mindre än Kazuro Koike, hade jag i ärlighetens namn ingen aning om innan jag började glutta. Men såhär i efterhand känns det helt logiskt.
Det är måhända ingen Lonewolf, och jag skymtar en del faktatabbar, men who cares?!- Oniwaban [som film] är onekligen rikitgt underhållande!

Nätt och jämnt hinner förtexterna blinka förbi innan jag känner att jag är fast. Och det blir knappast sämre av den hutlöst snygga öppningsscenen! Två vandrare skall korsa ett öppet fält. Susande gräs och smygande kamera. Plötsligt anar de tu oråd, och ur intet dyker en maskförklädd unge upp. Sen en till, en till, och en till. Kanppat att man hinner blinka innan de två vandrarna faller till marken skjutna av kidsens minipilar. Ah! Det är så snyggt!

Storyn dårå.
Djupt in i den japanska feodala bushen uthärdar en grupp småungar stenhård och minst sagt oortodox drillning, för att bli Shogun’s hemliga och mest förödande vapen- Oniwabas (demon spies/demoniska spioner)!
Deras identiteter är topphemliga, även sinsemellan. Att avlägsna den traditionella demonmasken var och en har utrustats med, resulterar i omedelbar död.
Bakom sina masker utbildas de till oövervinnerliga infiltratörer, avrättare, spioner och- förförare!
Efter en plötslig inre konflikt, som leder till uppror, har de unga demonerna slaktat den äldre halvan av styrkan och ledaren begår hastigt och lustigt ”facial suicide” (klyva nyllet i två). Det är lite snabba svängar i början, man hajar kanske inte precis allt, men det är bara att glida med!

De fem återstående unga infiltratörerna sätts snart på uppdrag att avslöja en dödlig konspiration i ett av landets mäktigaste förläningar. De skall lokalisera en hemlig arsenal och förstöra den. Men Lord Shogen, the Demon Hunter!, har en hel massa överraskningar på lur för det oerfarna gänget…

Svärden viner genom luften! Lemmarna flyger åt alla håll och kanter! Blodet kaskadsprutar! Bröst blottas! Pilar haglar! Jag älskar’t!
Det är hederlig gammal chanbara som med många smått fantastiska scener (där i bland en ”sex-dans-scen alldeles i början som bara måste ses!) och ett redigt funkigt soundtrack, gör att den står ut från massan och, i alla fall i mina ögon, helt klart bör ses om man känner sig lagd åt det här hållet!

Liket lever! Eftersom två tredjedelar av bloggstyrkan är på östasiatiska upptåg, så har det väl inte varit någon större aktivitet på bloggen senaste tiden. Ber ödmjukast om ursäkt för detta. Men nu har GF gett sig ut på sina egna östasiatiska äventyr och äntligen lyckats smälta äckelfesten TOKYO GORE POLICE som nyligen släpptes på dvd. Barfaliscious!

Ända sedan folk sprang lipande ut ur biograferna på Stockholms
filmfestival i november 2000, har vänner av japanskt
over-the-top-våld väntat, hoppats, längtat på en ny ICHI THE KILLER.
Och varje år kommer ett par sådana japanska rullar som får en att gnugga labbarna i förhoppning om att den skall toppa Kakiharas
vansinneshyss. En av dessa var MACHINE GIRL som under 2008 fångade min och andras nyfikenhet med sin borr-bh, maskingevärsarm och tempura-tortyr, men som enligt min mening gjorde något av ett magplask i sitt eget billiga fejkblod. Även om skumgummi-gore ibland kan vara kul, så kändes det inte som om man ville ha en japansk BAD TASTE med pretentioner. Så, när TOKYO GORE POLICE nu äntligen dykt upp på dvd, var det inte utan förväntningar man laddade apparaten och höll korpgluggarna tryggt gömda mellan fingrarna i fall av äckelchock. Jag menar, filmskapet heter Tokyo GORE Police. Det signalerar ju vissa löften om smaskerier. Dessutom bjuckar den på fagra Eihi Shiina som spelade toka i Takashi Miikes AUDITION.

Hur som haver, filmen utspelar sig i ett dystopiskt (wee!) Tokyo där flickebarnet Ruka är en av ledarna för den privatiserade polisstyrkan ”Tokyo Police Corporation”, som styr Tokyo med järnnäve. Rukas bakgrund består av det traumatiska mordet på hennes far (som vi får bevittna med besked), som har färgat hennes tillvaro. Hon har vigt sitt unga liv åt att hitta farsgubbens mördare och att jaga skurkar, speciellt så kallade ”Engineers”; sinnesrubbade mördar-mutanter som är speciellt svårdödade. Vad som följer är mer eller mindre dränkt i blod.

Yep, hon till vänster har en penis-näsa. Yup, hon i mitten har snigelögon. Si, hon till höger har avlägsnade bröstvårtor.

Från det att premiärskallen sprängs i bitar och första metern inälva har tillretts på en grill, överträffar våldsbuset än den ena, än den andra kräkreflexen. Eller har som syfte att göra det i alla fall. Kalla det ”open surgery”-våld, eller vad man nu vill, men over-the-top är det allt – man ser det mesta som hör till insidan av en kropp. Faktum är att man har tagit i så man nästan rodnar till aningens emellanåt. Jag menar; Blodsprut-jetmotor? Limbless gimps? Snigelflickor? Fist canons? Huh? Jo, det sista är precis vad det låter; en gigantisk kanon som skjuter ut avhuggna knytnävar. Några ger fingret och borrar sig in i motståndarens hjärna, med instant death som resultat. Vojne, vojne sicken fantasi de har dedäringa japanerna.

Och så kan jag inte låta bli att få en känsla av Paul Verhoeven-influenser av de reklam/propaganda-inslag för ”Tokyo Police Corporation”, som titt som fälls in i historien. STARSHIP TROOPERS någon?

Så, är TGP en ny ICHI? Knappast. Snarare ett väldigt ansträngt försök att vara det. Men vad jag än säger, så kommer den stora, oformliga nördmassan där ute hävda att detta är ”en blivande kultklassiker”. Jovars, det må hända – tillsammans med zillifjarders andra japanska gore-kultisar. Med detta inte sagt att vi uppskattar asiatiskt vansinnersvåld mindre för det! Keep the blood flowing, när vi minst anar det kommer den – filmen som får vomerings-bägaren att rinna över.

Fler liknande titlar som kommit på dvd senaste tiden:

* MACHINE GIRL (Maskingevärs-arm och tempuratortyr borgar ändå för någon slags kvalle…)

* YO-YO SEXY GIRL COP (Spoof på poppis-serien ”Yo-Yo Girl Cop”)

* CHANBARA BEAUTIES (Framtid! Zombies! Brudar med svärd!)

/Ebba

P.S. Ett plus för den ultimata gimpen, samt den totalt underbart superbisarra ”rain in blood”-scenen där en tunnelbane-tafsare får sitt. Yey!

]]> http://www.grymfilm.com/index.php/2009/01/27/tokyo-gore-police/feed/ 11 http://www.grymfilm.com/index.php/2008/11/09/frog-song/ http://www.grymfilm.com/index.php/2008/11/09/frog-song/#comments Sun, 09 Nov 2008 12:34:48 +0000 sötlimpa http://www.grymfilm.com/?p=600 En spännande grej med pinku är att man aldrig kan vara helt säker på vad som gömmer sig bakom titeln. Deprimerande dramer, blodiga ångesthistorier, naket nonsens… När den avklädda, softcorekvoten är fylld, finns fritt utrymme för regissören att leva ut sina konstnärliga ambitioner. Lite som haiku.

Mycket pinku har jag sett, men Shinji Imamokas Frog Song är inte lik något annat.

Trött på sin bedragande tölp till pojkvän, bankar Akemi skiten ur honom och ger sig sedan ut i Tokyo-natten. Hon hamnar på ett av otaliga mangacafén där hon försöker fly verkligheten med näsan djupt inborrad i seriernas värld. Ända tills Kyoko dyker upp. En dispyt om en bok uppstår, gråt och tandagnisslan får dock Kyoko att till slut ge med sig och de två blir vänner.

De upptäcker snabbt att de delar intresset för både manga och plyschgrodor, och Akemi som står mer eller mindre hemlös flyttar in hos Kyoko.
Vilket visar sig inte vara helt idealiskt.

Kyoko kämpar med att få sin egenskrivna manga publicerad, och tjänar sitt leverne genom prostitution. Hon tjatar på Akemi att hon också borde pröva. För att få pengar till hyra. Och den ultimata plysch-grod-dräkten.

Men saker går inte som planerat. Akemi tvingas göra ett val mellan sin nyfunna vän, hennes ex boyfriend eller att satsa på en egen framtid.

Den första tanken som slår mig som tittare är typ, ”aha! lesbisk kärlek fucks the world, slutet gott, tjoho!”. Men så lätt var det inte. Och med tanke på filmens natur känns det nästan lite konstligt att de två brudarna lever så tätt in på varandra, men aldrig utvecklar den typen av förhållande.

Mer som förvånar är trots filmens uppenbara sexuella natur, så beskrivs sex konsekvent filmen igenom aldrig som något just härligt och åtråvärt. Och prostitutionsdelen blir aldrig galmourifierad.
En utstående scen är när Akemi skall debutera som sexsäljare och torsken frågar henne om hon istället för sex kan tänka sig att få ett kok stryk? Alternativt bara gosa i sängen?
Nästa klipp står hon med en fet blåklocka tillsammans med en mäklare och är i begrepp att tjacka en egen kvart.

En sexfilm där ett slag i nyllet är att föredra framför ett knull med en främling? Vågat men smart drag av Shinji. Det ger en känsla av djup och substans i en genre där man inte helt ofta får just den känslan.

Mitt i vad som kanske kan låta som en tämligen ångestfylld historia, gör Shinji ytterligare ett par oväntade manövrar. Han kastar in ett gäng absurda, komiska scener som på pappret säkert sett rätt fel ut men som känns helt självklara (nåja…) när de rullar i bild.
Och där till en grande finale á la Bollywood som är så kawaii att man nästan smäller av.
Samtliga karaktärer ur rullen teamar upp på gatan och gör ett bisarrt dansnummer till en väldigt japansk sång, The Frog Song!
Man får känslan av att det rör sig om en endaste tagning, som filmats fort som fan innan snuten dök upp. Ingen verkar kunna varken dansen eller sången riktigt, men det är bara charmigt.

Är man ute efter kittlande, upphetsande softcore finns garanterat bättre alternativ. Och är man ute efter filmer där osannolika parter blir vänner finns också bättre val. Men vill man ha en film som kombinerar de tu, och dessutom bjuder på ett par skratt och söta sångnummer- då är Frog Song det bästa man kan få!

När jag först bläddrade igenom programet som damp ned i brevlådan här om dagen blev jag inte särdeles impad, men efter att ha granskat det ytterligare en gång är det med ett rätt belåtet smil jag ser fram emot spektaklet.

I år är ljuset riktat på Ryssland, vilket känns spännande. Men as you know, så bankar min lilla skrumpna hjärterot för film producerad något längre öster ut. Men ändå. Ryssland är fint.

Här har ni vad som lockar mig allra mest i år.

Först. The Good, the Bad, the Weird. Såklart. Som jag har väntat! Ska bli alldeles kosmiskt karate-kalas-kul att se vad Kim Ji-Woon lyckats knåpa ihop i denna koreanska western-våffla! Mina förväntningar ligger i höjd med N Seoul Tower!

Dream. Dream. Dream. Kimpans senaste. I sann Ki-duk anda vävs drömmar och verklighet samman i existensiellt relationsdrama. Wee. Med koolingen Odajou i rollen som Jin, kan det här bli hur bra som helst. Spänningen är olidlig!

Dream (2008)

My Magic skall bli spännande. Jag har tidigare bara sett Be with Me av Eric Khoo, och med tanke på den så skall det bli intressant att se denna. Filmen är dessutom utvald som Singapores officiella Oscarbidrag 2009.
Det är asiatiskt. Det är existensiellt. Drama. Japp. Borde bli bra.

Jag vet inte så mycket om Orz Boys, mer än handlingen. Men den korta beskrivningen fick mig på fall direkt. Kan väl bli precis hur som helst, men Taiwan är ett väldigt intressant filmland och temat för filmen faller mig på läppen.

Tokyo! Egentligen borde peppet vara fetare än vad det är. Antologifilmen av Bong, Gondry och Carax skildrar en av världens mest hypade, koolaste och knäppaste städer, och asienfreak som man är så är det ju ett givet besök på festivalen. Men något spökar i skallen. Vet inte vad. Äh. Se den ska jag i alla fall.

Plastic City. Multietnisk gangstersaga med sanslöst snyggt foto (av screenshots att döma). Filmen är en samproduktion Brasilien, Hongkong, Japan, Kina emellan. Tävlar gör den också. Jag är innerligt nyfiken!

Plastic City (2008)

Fet västerlänning + söt thailändska = Soi Cowboy. Komplicerat relationsdrama med inblick i den thailändska kulturen. Känns spännande på pappret och bilderna ser fina ut. Infekterat och ganska känsligt ämne som åtminstone får mig intresserad.

Sist men inte minst, Ashes of Time Redux! Givet. Wongkans (som även kommer till festival i egen hög person!) historiska kostym-martial-arts-drama på bioduk i omarbetad tappning, men foto av Christopher Doyle. Fett!

Possibility of an Island. Hade helt gått mig förbi tills chefen påminde mig. Tack. Fransk, misantropisk  postapokalyps vill jag då rakt inte missa!

Självklart finns det en hel del annat av intresse, men det här är mina förutspådda höjdpunkter.
Jag längtar.