Herregud. Peppen! PEPPEN! Jag kan inte riktigt bärga mig. Need. This. Shizz. NOW!

Som landet ligger nu finns ännu ingen distributör (och därmed ingen officiell utgåva) till filmen vi alla väntat på, Bad Brains: A Band in D.C. Vad pysslar folk med?! Som DVD-prånglare hade jag inte tvekat en sekund att ge ut det här!

Nåväl. Det finns i alla fall en teaser att lugna nerverna med i väntan på the real stuff. Måtte tiden gå fort.

Jämfört med Darkthrones 'The Misanthrope' framstår BMS som rena rama Norén...

Black Metal Satanica hamnar tyvärr i den sorgsna högen med intetsägande, halvdana och ofokuserade Black Metal-dokus. Som sagt finns ju en hel del att säga om saken, men man behöver inte försöka säga allt, om man inte vill. Och det är lite den känslan jag får, att Mats Lundberg försöker dra hela skapelsehistorian på åttio minuter. Resultatet blir ofokuserat, ytligt och rätt pajigt, ärligt talat. Orden som pryder DVD-omslaget känns inte helt adekvata: ”The most haunting and evil documentuary ever made”. Mjä. Nånting som får mig att tänka på Spinal Tap kan knappast vara så värst evil…

Inledningen är högtravande, på sant och korrekt BM-sätt, med Nietzsche-citat uppföljt av elak speaker lagt över hellylligt hem & skola-montage, ”…everything is clean and everyone is happy, in their pretty little houses. But underneath this perfect surface, lies a monster, a Beast. Sometimes the Beast wakes up and shows it’s face to the world. The name of the beast is… Black Metal!”

Jorå.

"The most shallow and Watainy documentuary ever made"

Filmen är uppbyggd kring intervjuer med representanter från band som Mordichrist, Vreid, Watain, Rimsfrost, Shining och Ondskapt. På svajig engelska avhandlas random kaffereps-ämnen så som som Satan, kristen BM, vikingar och självförakt.

Ämnen som just inte går att misslyckas med, men av nån anledning är det ofta näst intill outhärdligt torrt och tråkigt. För att sjösätta en idé som att snickra ihop en obskyr musikdokumentär krävs förstås en durkdriven eldsjäl (all ära för det), så det känns lite tarrigt att såga Black metal Satanica allt för hårt, men på tok för ofta genom filmen känns engagemanget remarkabelt frånvarande.

Och något som kändes väldigt märkligt, var hur pass mycket tid och utrymme som gavs till Watain. Jag gillar ju dem, typ asajävlabaotamycket, men ändå..? För att citera mig själv, från nåt forum ”…Black Metal Satanica känns som tafflig Watain-onani” Skumt. Sant.

Bu!

Nåväl. Sorgen över denna svartmålade pannkaka är på intet sätt bottenlös. Den underhöll för stunden (med hjälp av lite snabbspolning) och den verklighetsfrånvände misantropen Kvarforth fick mig att fnittra i soffan mer en än gång.

Hail Satan, mofo’s!

En kille får vara som jag är: lite rockig, trashig och röjig. En flicka skall bara sitta ned och säga ja tack eller nej tack.

Att jag inte sett Göran Olssons dokumentär Fuck You, Fuck You Very Much (1998)  tidigare känns ju som ett jävla skämt. Men så igår var det som att tiden plötsligt var kommen, och DVD’n infann sig som genom ett mirakel framför mina gluggar. Så fredagskvällen spenderades hemmavid med barret nedkladdat av ammoniak, BiB’en inkopplad och Leila K i rutan. High freakin’ life.

Fuck You, Fuck You Very Much visar sig ha en trollbindande effekt från första rutan. Det är femtio minuters total anarki och rock n roll, och det är så jävla bra. Så många sanningar som levereras, och så många sanslöst briljanta scener (scenen med Perelli är obetalbar!) Jag har aldrig gjort det förut, och kommer förmodligen aldrig att göra det igen, men för att citera Strage; ”Ett mästerverk i genren”. Ja fan. Det är snyggt och eneklt utfört, rakt på sak och in your face.

Jag skall jävlar i mig plita ned LEILA K på skinpajen! Mer punkigt och grrlpower’igt blir det knappast. Se!