Tetsuo the Bullet Man

Det är med både stor förväntan och stor skepsis jag väntar på Shinya Tsukamotos Tetsuo the Bullet Man. Orginalet Tetsuo the Iron Man är en av mina absoluta favoritfilmer, alla kategorier. Få filmer har gjort sådant intryck som den. Uppföljaren Body Hammer var förvisso helt okej, men nådde inte upp till samma nivå av pur genialitet som sin föregångare. Av trailern att döma flirtar Bullet Man med den första filmen, men saknar helt den råa och primitiva känslan. Att huvudpersonen är en amerikansk affärsman spär på min skepsis betydligt. Jag återkommer med domen när jag har sett filmen. Titta på trailern och döm själva.

Via Nipponcimena.

Ong Bak 3

Efter en del strul går nu den tredje installationen av det thailändska akrobatslagsmålseposet, går upp på biograferna i thailand under april. Jag gillar det jag ser i trailern. Konsterna med elefanten och vattenstänk i slow-mo må vara publikfriare, men vem kan stå emot? Kika på teasern här.

Via 24Framespersecond.

Dream Home

Från Hong Kong kommer den lovande Cat-III slashern Dream Home. Bakom kameran står regissören Ho-Cheung Pang, som jag i ärlighetens namn inte är bekant med sedan innan. Hur som helst är storyn ganska intressant. I Hong Kong, liksom i Stockholm, har bostadsmarknaden imploderat. Cheng Lai-Sheung har docken dröm. Hon skall till varje pris ha sitt drömboende i hamnen, även om hon måste kliva över lik. Okej, storyn verkar rätt keff, jag erkänner. Men kolla på postern. Jag ger tummen upp. Dessutom skall denna film innehålla generöst med spekulativt våld, blodkaskader och även en del naket. Tyvärr avslöjar trailern väldigt lite av allt snask, men kika ändå vetja.

Zatoichi The Last

Långkörarfranchiset om det svärdviftande blindstyret Zatoichi levererar en ny installation i slutet av maj. Jag gillar sånt här, men är ganska kräsen. Takeshi Kitanos variant från 2003 var riktigt trevlig, men det är svårt att misslyckas när med skådisar som Kitano och hushunken Asano. Plotten för den nya är klassisk men plågsamt förutsägbar;

A blind master swordsman attempts to lead a quiet life with his wife but he is provoked back into battle.

Trailern ser dock lovande ut.

Via Kingfucinema.com.

Gothic And Lolita Psycho

Ett samarbete mellan regissörerna av Tokyo Gore Police (tidigare på Grym Film här och här) och Geisha versus Ninja, alltså Yoshihiro Nishimura respektive Go Ohara. Vad kan gå fel? Personligen tycker jag att temat är som klippt och hugget för en jappesplatter.

Gothic and Lolita … the fashion reflects her dark and childish mentality. YUKI, the heroine, saw her mother killed by cruel gangs. She vows revenge! Knock off the enemies with her transformable umbrella. So gorgeous and so savage…Who killed mother? What the hell are the gangs? What is the truth and purpose that father knows? Her coming terrible destiny is going with the dead bodies.

Jag är på!

Via Twitch.

Jag vet inte... ser ut som ett FPS-spel till PC.

All star-rullen The Expendables, i regi av ingen mindre än allas våran italienska hingst Sylvester Stallone. Rollisstan är inte dum alls, men namn som Stallone (duh!), schlagerpajsaren Dolph Lundgren, den flinka hoppjärkan Jet Li. Det stora minuset i listan är den kriminellt överskattade Jason Statham. Hela hans karriär är ett stort mysterium i mina ögon. Min teori är att hans filmer tilltalar tjackskadade tonåringar som custombygger datorlådor, tattuerar tribaler och gillar ”fräcka bilar”. Helt obegripligt att en sådan personlighetsbefriad dressmanskådis gång på gång får göra samma film i olika tappningar. Nåväl, nu ska jag inte låta honom smolka den här i övrigt delikata bägaren. Som motgift till denna hopplösa figur bjuds vi nämligen på den ultrahårda Mickey Rourke. Halleluja! Andra tunga namn som dyker upp är bland annat Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger. Inte illa. Som vanligt när hingsten håller i spakarna osar det 80-tal och dammig världsbild. Precis som jag vill ha det i mina actionfilmer. Smaka på denna synopsis:

Barney Ross (Sylvester Stallone) is a man with nothing to lose. Fearless and void of emotion, he is the leader, the sage and the strategist of this tight-knit band of men who live on the fringe. His only attachment is to his pickup truck, his seaplane and his team of loyal modern-day warriors. His is a true cynic who describes what he does as removing those hard to get at stains. The team behind him is made up of Lee Christmas (Jason Statham), former SAS and a savant with anything that has a blade; Yin Yang (Jet Li), a master at close-quarter combat; Hale Caesar (Terry Crews), who has known Barney for ten years and is a long-barrel weapons specialist; Toll Road (Randy Couture), a skilled demolitions expert and considered the intellect of the group; and Gunnar Jensen (Dolph Lundgren), a combat veteran and an expert in precision sniping who struggles with his own demons.

Är det bara jag som noterar att varje skådis är typcastad efter sitt ursprung, på klassiskt 80-tals manér. Ludgren med sitt svenska/scandinaviska ursprung får spela Gunnar Jensen, den manliga motsvarigheten till generiska Inga. Jet Lis karaktär har det gravt fantasilösa random-asiatiska namnet Yin Yang. Ja det fortsätter på samma spår med Stathams karaktär som givetvis är gammal SAS-tomte. Jag uppmuntrar den här typen av enkelspårigt tänkande. Jag saknar Rambo, Cobra, Rocky och tiden då allt var enkelt. USA var goda, alla andra onda. Alla från asien var kungfusparkande dataproffs. Italienare var yviga och lite halvkorkade. Ja, man visste helt enkelt vart man hade folk på den tiden. Att favoriten Stallone krampaktigt för denna tvivelaktiga tankevärd vidare, känns naturligt. Har man byggt hela sin karriär på filmer som så hejdlöst frossar i stereotyper och klichéer, vore det ju bara korkat att byta spår. Man ska inte laga det som är trasigt. Eller ja… Så här säger Stallone i en artikel på Aftonblärret;

63-årige Stallone vill se framåt. Genom att göra action som på 1980-talet. Med mindre specialeffekter och mer muskelkraft.
– Jag ville göra en film med människor som slåss med varandra, säger Stallone.

Makes perfect sense om du frågar mig. Stallone menar allvar, det ska du ha klart för dig. Han har en metallplatta i nacken som bevis. Jag ser i alla fall fram mot denna förväntade fest i utstuderat vapenfrossande och coola actionorgier. Jason Statham till trots.

The real deal!

OMG! Great surprise ya’ll – Roberto Rodriguez adaption av heta kult-scifi-rafflet Barbarella har gått i stöpet!
Inte utan att man andas ut en smula…
Jag gillar Barabarella. Jag gillar inte Robert Rodriguez. Och i regel inte heller remakes. Och Rose McGowan i Jane Fondas skor..? Nah, don’t think so.

Jag ser framför mig hur han skulle massakera det sexiga rymdäventyret med dassiga och rispiga filter á la Grindhouse, och hur McGowan skulle skutta omkring i vågad spandex, befriad från tyngdlagen enbart till följd av egokick. *kräk*
Jag finner det hemskt underhållande att Universal Studios, som skulle stå bakom produktionen, faktsikt drog sig ur när det uppdagades att det var just Rose som skulle gestalta Barb. HA!

Rodriguez svamlar:

“It came to the point where [a company from] Germany offered us a $70 million budget, which would have been by far the biggest budget I ever would have had for a movie. But I had to shoot it in Germany and post it in Germany. Nothing against Germany, but I have five kids and I was like, ‘God, I don’t know if we can do that. I don’t know if I can be away that long.’

It was a real bummer. We had all this artwork and screen tests of what it would look like. It was a really cool, R-rated, sexy—almost like that [1981 animated] movie, ‘Heavy Metal’—version of a ‘Star Wars’ movie. Something that no one ever could get to see. It was gonna be really great.”

Nä. Tacka vet jag orginalet. Som man brukar säga.

En bild säger mer en tusen ord?

Den här postern får mig att vilja se filmen – nu på stört! Kanske kan vara årets snyggaste. Diskbänksrealistisk italiensk gangsterdramatik väl förankrat i verkligheten. Kanske en annan sida av italien än vad som visas i Solens Mat? Efter att ha kollat in en trailer är jag ganska övertygad om att det här är en av årets mest intressanta europeiska filmer. Anyhow, sign me up! Just nu verkar man dock bara kunna se den på olika filmfestivaler, men vi lär nog inte behöva vänta länge på en DVD.

”Gomorra,” a contemporary Neapolitan mob drama based on an expose of Italy’s criminal underbelly by Roberto Saviano, published in the U.S. by Farrar, Strauss & Giraux. That non-fiction book is so hard-hitting that mob threats have forced Saviano into hiding.

© 2009 IFC Films, All Rights Reserved

Su-weet Jeebus! Grindhouse släpper i dagarna en feeeet 2 disc specialutgåva av Joe D’Amatos ultrabrutala slasher/giallo Pieces från 1983, med ny högupplöst anamorfisk widescreen transfer. Discarna är proppfulla med extramaterial och godsaker. Det är på tiden att den här kriminellt underskattade slashern får en värdig utgivning. AVManiacs har redan granskat den med lupp.

Imdb och trailer!

Michael Moore

Michael Mores ger bort sin nya film Slacker Uprising på filmens hemsida, i ett försök att locka unga väljare till valunorna. Detta är också vad filmen handlar om, Moores kamp att få unga slappa kids att rösta mot Bush. Det är med andra ord inte pinfärskt material vi snackar om, utan från Moores turne pre-election 2004. Hur det gick är ju också allmänt känt. En rad kända ansikten dyker upp i filmen, bland annat R.E.M., Joan Baez och Roseanne Barr (!). Efter besvikelsen med Where in the world is Usama Bin Laden, så hoppas jag att Slacker Uprising kan fylla årets kvot av bitsk politisk underhållning. Just ja, för att få tanka hem den gratis behöver du en amerikansk eller kanadensisk adress.

Filmen har premiär den 23 september och trailer finns på http://slackeruprising.com/

Nu i dagarna presenterar Fabrice du Welz (belgot som 2004 hostade upp den hyllade tortyr-festen Ordeal/Calvaire), sin nyaste avkomma, på Venice Film Festival - Vinyan.
Filmatisering av en av de tyngsta tragedier som berört Svedala de senaset åren- flodkatastrofen i Thailand 2004. En katastrof som krävde dryga 200.000 männsikors liv. Och drabbade minst det tvådubbla överlevande och anhöriga. Själva vågen har dragit sig tillbaka för länge sen, men de drabbade områdena är fortfarande inte återställda. Knappast de anhöriga heller.
Enligt Fabrice själv innehåller inte filmen några dokumentära inslag och den enda direkta anknytningen till katastrofen i filmen är några undervattensscener i början. Resten av filmen fokuserar på ett gift par som vägrar acceptera att deras son är död och tar upp ett sökande efter honom på egen hand. Ett sökande som av screenshots att döma tycks utspela sig i ett Thailand som mest påminner om Cannibal Holocaust, där nakna illbattingar till skitungar styr djungeln med järnhand.

Nu skall ni inte tro att jag är någon moraltant. Som gillar att skilja på rätt eller fel. Som saknar distans och sover i flanellpyjamas. Inget kunde vara mer fel. Men jag blir lite skeptisk. Jag känner en stark ovilja att ha med Vinyan att göra. Tycker det känns fel. Sorgligt.
Kanske är det för att jag (samt ytterligare en GF’are) såg biverkningarna av denna obeskrivligt tragiska händelse på väldigt nära håll? Jag vet inte.
Nu gick visserligen aldrig Ordeal upp på svenska biografer och jag hoppas verkligen inte att denna gör det heller. Det skulle kännas en smula smaklöst. Så att säga. Smått skev stämning det skulle bli inne i bio-mörkret..?

Vad tycker ni? Är allt okej så länge det inte berör en själv..?