Herregud. Peppen! PEPPEN! Jag kan inte riktigt bärga mig. Need. This. Shizz. NOW!

Som landet ligger nu finns ännu ingen distributör (och därmed ingen officiell utgåva) till filmen vi alla väntat på, Bad Brains: A Band in D.C. Vad pysslar folk med?! Som DVD-prånglare hade jag inte tvekat en sekund att ge ut det här!

Nåväl. Det finns i alla fall en teaser att lugna nerverna med i väntan på the real stuff. Måtte tiden gå fort.

Ahingsa – Stop to Run! Kittikorn Liasirikun, 2005. Trots bananskal- och moralinslag är Ahingsa en fräsch och oväntad liten pärla! Dessutom finns för det vakna ögat representanter från Thailands främsta (och tillika allra första) street punkband att skymta. Like!

Klipp ur Ahingsa.

Apichatpong Weerasethakul är ju något av en avantgardist när det kommer till thailändsk film. Jag har absolut inte sett allt han gjort, men det jag sett är mycket sevärt. En snubbe med skallen på skaft och öga för detaljer. Allt från skönsjungande transvestiter till romantiska dramer och existentialism. Han förtjänar helt klart mer uppmärksamhet!

Tropical Malady & Adventures of Iron Pussy

Pen-Ek Ratanaruang är väl en av de thailändska filmskapare som nästan lyckats bäst med att etablera sitt namn i europa och runt om på filmfestivaler. Få är dem som inte gillar Monrak Transistor eller Last life in the Universe. Invisible Waves inbillar jag mig gått många förbi, men det är en fantastisk film där Pen-Ek precis som i Last Life… lurat med sig Asano och Christopher Doyle.

Asano feat. blåklocka, Invisible Waves

Mitr som Red Eagle

Går väl inte riktigt att skriva det här inlägget utan att nämna Pinkaew- mannen bakom Ong Bak-fenomenet. Jag är väl inget större fan (men Chocolate var rätt skoj) av snubben, men han har ju onekligen lyckats. Det han gör är knappast dåligt, men tja… just inget för mig.

Lika lite kan detta inlägg författas utan att nämna den osannolika hjälten och superstjärnan Mitr Chaibuncha! Mellan 1956-1970 medverkade han i inte mindre än 266 filmer. Av de 70-100 filmer som under 60-talet årligen producerades av den thailändsa filmindustrin, var Mitr med i ungefär hälften. Hans sista film, Golden Eagle, blev också hans död. Om detta tragikomiska öde finns faktiskt en fin liten film (fem minuter och på svenska)!

Autistiska ungar som fångar flugor med munnen och slår snubbar på käften- hard not to like.

Härom våren gick Meat Grinder upp på thailändsk bio. Tyvärr tycks den inte hittat ut på textad DVD ännu (?). Det är en riktigt makaber historia (och förvånandsvärt grafisk) om  Boot och hennes restaurangverksamhet. Tänk Dumplings, fast nudelsoppa… Det blev ett himla hallå när den gick upp på biograferna vill jag minnas. Föga förvånande med tanke på dess karaktär och att det är en kvinna som spelar huvudrollen och utför alla dessa bestialiska akter. Och så var den nog den första av sitt slag att visas på stor duk. Bra? Inget mästerverk, men bättre än väntat och på alla sätt sevärd!

Ledsamt nog är det ont om kvinnliga thairegissörer. Den enda jag på rak arm kan komma på är Pimpaka Towira, och jag har inte sett något av henne. Tips på thailändska filmbrudar mottages tacksamt!

Den thailändska filkulturen börjar ta allt mer plats och fler och fler får upp gluggarna för den. Årligen hålls Bangkok International Film Festival, som drar allt mer utländsk publik och får allt mer medialt utrymme. Det sprutar ju fortfarande ut dråplig rapakalja på marknaden, men hoppet är det sista som dör och jag ser ingen anledning till att ge upp. Tvärtom tror jag Thailand är på g, och kommer styra upp sitt kassa rykte. Vi kan väl hoppas i alla fall?

En mer dramatisk tagline får man ju fanken leta efter!

1972 myntade det amerikanska bolaget ABC begreppet After School Specials, en serie med filmer som behandlade kontroversiella ämen och aktuella samhällsfrågor, riktade till tonåringar. Filmerna sändes på TV sena eftermiddagar då kidsen kommit hem från plugget och var möra i pallet och enkla byten för lite old fashioned moral-hjärntvätt. Under de 25 säsonger (1972-1998) som serien visades kan man hitta tunga avsnittsrubriker som ”My Dad Lives in a Downtown Hotel”, ”Sometimes I Don’t Love My Mother”, ”Getting Even: A Wimp’s Revenge”, ”My Dad Can’t Be Crazy… Can He?” och såklart- ”The Day My Kid Went Punk” (1987). Som en blanding av Kamratposten och Tidningen R, fast i filmform. Typ.

"The Punk Syndrome- and how parents can avoid it"

Terry är en helt vanlig fjant i chinosbraxer, yvig fripp och fula åttitalsglajer. Spelar violin i skolans orkester och kommer sällan till tals. Men så under sommarlovet tröttnar han på att vara en looser som inte syns och sprejar luggen röd, sminkar sig med kajal och silver-rouge och klipper hål i sin tshirt! Skandalen är ett faktum. I synnerhet då hans all american-helylle-morsa är nån form av representant för en anti punk-organisation .

”The Day My Kid Went Punk” är onekligen en bisarr upplevelse. I rollen som den aspajiga ”punkaren” (som snarast ser ut som en mini-Rob Smith som snubblat i utklädningslådan) ser vi en tjugoårig  Jay Underwood och rollen som hans farsa görs av ingen mindre
än Dr. Adam Bricker (Bernie Kopell) från Love Boat!
Dramatiken är hög, nivån är låg och moralen är en slak en. Värd att glutta på? Fuck yeah!
Punksploitation i fem delar på  yoowtuwbe. UP THE PUNX!

Tempofestivalen är helt klart en av de mer intressanta händelserna under det stockholmska filmåret, och årets program känns riktigt spännande. I synnerhet alla de fantastiska musikdokumentärer som bjuds! Tre givna [musik]dokumentärer för GF-redaktionen blir; Uli M Schueppels film Off Ways. Om Einstürzende Neubauten och deras resa från väst- till östberlin, för att som första västtyska band någonsin uppträda i Östtyskland.

Sen Taqwacore om den islamska punkscenen. Absurd kombo (punk + islam), men fruktansvärt intressant! Och så sist men inte minst, Jonas Johannessons och Martin Snyggs jakt på sanningen bakom ett av sveriges mest mystiska band- Philemon Arthur and the Dung! PEPP!

Andra höjdpunkter på schemat är Magnus Bärtås film om den ultrabisarra historien bakom Pulgasari (ni vet, Kim Il-Jongs lilla skötebarn) och kidnappandet av Choi Eun-Hee (Madam Choi), Erik Gandinis dokumentation av Silvio Berlusconis utseendefixerade slem-samhälle, och såklart berättelsen om de sydafrikanska punkrebellerna i Fokofpolisiekar! Därtill finns en hel drös högintressanta politiska dokus att beta av. Spännande!

En kille får vara som jag är: lite rockig, trashig och röjig. En flicka skall bara sitta ned och säga ja tack eller nej tack.

Att jag inte sett Göran Olssons dokumentär Fuck You, Fuck You Very Much (1998)  tidigare känns ju som ett jävla skämt. Men så igår var det som att tiden plötsligt var kommen, och DVD’n infann sig som genom ett mirakel framför mina gluggar. Så fredagskvällen spenderades hemmavid med barret nedkladdat av ammoniak, BiB’en inkopplad och Leila K i rutan. High freakin’ life.

Fuck You, Fuck You Very Much visar sig ha en trollbindande effekt från första rutan. Det är femtio minuters total anarki och rock n roll, och det är så jävla bra. Så många sanningar som levereras, och så många sanslöst briljanta scener (scenen med Perelli är obetalbar!) Jag har aldrig gjort det förut, och kommer förmodligen aldrig att göra det igen, men för att citera Strage; ”Ett mästerverk i genren”. Ja fan. Det är snyggt och eneklt utfört, rakt på sak och in your face.

Jag skall jävlar i mig plita ned LEILA K på skinpajen! Mer punkigt och grrlpower’igt blir det knappast. Se!

Persepolis är en fransk animerad film som handlar en regisören Marjanes uppväxt i Iran under 70-90 talet. En tid av förändring och turbulens. Shahen störtas i Iranska Revolutionen och fundementalistiska krafter tar över. Från att ha varit ett om än totalitärt, men trots allt ganska fritt samhälle till ett klaustrofobiskt kvävande religiöst mörker. Vi tas med på en resa genom ett par unga kaxiga och frihetliga ögon som sitter på en ung tjej som vägrar inrätta sig i ledet. Hon växer upp i en familj där frihet är ledordet och med extremt frispråkig mormor. Upprorets frö gror sig allt starkare i hennes bröst. Hon upptäcker punk, Iron Maiden och börjar ifrågasätta allt mer. Efter att ha läxat upp religionsläraren i skolan en gång för mycket, bestämmer sig Marjanes föräldrar att det är dags för Marjane att åka till en släkting i Wein, Österrike. Inte som ett straff, utan mer av nöd. Subversiva tankar och handlingar är direkt livsfarligt i ayatollans Iran.

I Europa möts hon av en kulturkrock och ett utanförskap som med tiden blir allt svårare att hantera. Marjane börjar hänga med skolans utstötta och finner för en tid en smula själslig ro. Den visar sig dock vara kortvarig och utanförskapet och en växande skuld över att ha övergivit sitt land och sin familj gör att hon tillslut återvänder. Nu ska jag kanske inte avslöja mer av handlingen.

God save the ayatollah!

Filmen speglar både ett väldigt intressant lands historia, och samtidigt en fascinerande persons livsöde. Det är ju helt klart att majoriteten av Irans befolkning vill leva normala liv, trots sjuka sharia-lagar. Men som i den här typen av angiverisamhälle så byggs en skräck upp som gör att folk fogar sig. I alla fall ytligt sett. Bakom lyckta dörrar krökar och knullar man som folk gör mest, man får väl anta att det är ett grundläggande behov hos människan oavsett vad några skenheliga predikanter försöker intala sig. Riskerar man livet för lite eskapism i form av rusdrycker och popmusik är det nog så. I filmen visas detta i en stark scen där ”sedlighetspolisen” stormar en fest och männen i lokalen flyr hals över huvud över takåsarna. Alla kommer undan utom en som störtar mot marken.

Förutom att filmen berättar på ett effektivt sett är den dessutom rent tekniskt fulländad. Animeringarna är ta mig fan det snyggaste jag sett på länge och hela stilen fortsätter en fransk tradition som jag verkligen gillar. Varenda känsla återges och förstärks på ett sett som gör att man inte kan sita sig för en sekund. Scenerna flyter elegant in i varandra i ett naturligt flöde, som håller historian igång. Inte en död sekund.

Marjane Satrapi

I början av filmen fick jag en känsla av det kanske skulle bli för gulligt och sentimentalt. Mina farhågor infriades inte. Tvärtom så tycker jag att man snyggt undviker att blir allt för blödig och smetig. Många scener är geniunt sorgliga eller hjärtslitande och behöver ingen extra katalysator i form av barnagråt och stråkar. Krig är ett helvete, och här visas det på ett sett som dom flesta kan relatera till.

Det måste sägas att det inte är en rakt igenom mörk historia som berättas. Man blir glad av Marjanes träffsäkra kaxighet och pungsparkarna som delas ut. Trots det miserabla tillståndet Iran befinner sig i kan hon tillslut ändå separera regimen från Landet. Det finns hopp där bland alla burkor och sjuka regler. Kanske kan den här filmen vara ett steg mot ett mer öppet Iran, eller kanske åtminstonde minska ignoransen hos oss här i väst? Dessutom fick scenen med Eye of the tiger-montaget mig att jubla!