Under helgen har jag haft den stora äran att glutta på en av de rullar jag (tillsammans med andra metallfetishister around the globe) väntat allra, allra mest på senaste året; Tetsuo – The Bullet Man, Shinya Tsukamotos tredje Man vs. Skrot-film.

Tetsuo är inte, och kommer aldrig bli, underhållning för gemene man. Inget fel med det. Det är vansinnigt, obegripligt, pretantiöst, chockerande, überjapanskt, surrealistiskt, obehagligt och- så jävlarns, satans, helvetes, förbannat fint.

Jag kan varken komma ihåg när jag kom i kontakt med Tsukamoto eller Tetsuo för första gången, men jag fastnade illa kvickt för båda. De som läser bloggen sedan tidigare, vet mycket väl vid det här laget att Tsukamoto är en av mina absoluta favoritregissörer. Han har hajat grejen. Vi har hajat grejen. Det jag tänker, iscensätter han. Fantastiskt. Och knäppt.

Skepsisen har givetvis kommit krypandes under den väntan som varit sedan det blev officiellt att en tredje film var på gång. Över tjugo bast sedan gubben presenterade den banbrytande cyberpunk-film som har färgat efterkommande generationer av geeks. Då hade han inget. Foliepapper och ett aldrig sinande kreativt tänk, räcker längre än vad man tror. Nu, 2010, har han stålar. Livsfarligt. Dessutom skulle filmen enligt rykte också vara inspelad på engelska. Två helt klart jävligt dåliga saker; pengar och engelska.

Jag är helt klart ohyggligt partisk, men faktum är ändå, att Tetsuo – The Bullet Man, håller måttet. Tsukamoto + hejdundrandes mycket skrot + Chu Ishikawas hypnotiserande elektronika KAN inte gå fel! Storyn är simpel, som sig bör; ett ungt par blir av med deras son i en bilolycka. Vreden och hämndbegäret går överstyr. Skrot. Ångest. Vansinne. The End.

När det karakteristiska themet väl kommer, är tårarna inte långt borta. (Töntigt, jag vet men det här är helig mark fanimej.)  Filmen är något mer lågmäld (allt är relativt, compadre!) än Body Hammer (II), och påminner mer om Iron Man (I). Bra.

Bullet Man har ett helt klart mer psykologiskt fokus än sina föregångare. Mer djup, mer utrymme för moraliska frågeställningar och bräckligheten i det mänskliga psyket. Därtill har den utrustats med en [någotsånär] begriplig handling och en dialog det går att hänga med i. Detta som resultat av att Bullet Man ursprungligen var tänkt som ett amerikanskt projekt, och enligt en av producenterna var de tidigare filmerna ”a bit too absurd for the american audience”… Det gör den helt klart något mer lättillgänglig, men utan att för den sakens skull nagga på den urflippade Tetsuo-känslan.

Som sann Tetsuo-konnässör och ivrare, känns det himla kul med denna tredje film. The power of three! Men jag ser helst att det stannar här. Tre är en bra siffra. Räcker fint.
Nu ser jag gärna att han knyter ihop Tetsuo-påsen för gott, och gräver fram nåt nytt, galet och fantastiskt ur sitt uppenbart härligt degenererade sinne. Tsukamoto FTW!

Tetsuo – The Bullet Man visas fortfarande på filmfestivaler världen runt och ingen DVD-release finns ännu utannonserad. Men have faith, my dear friends! Den är värd sin väntan (och givetvis uppdaterar jag er med info, om jag skulle snubbla över sådan). Tillsvidare rekomenderar jag att ni frossar i trailers och teasers på tuben!

Mr. Bad ass!

Inom den här genren (exakt vad den ska kallas vet jag banne mig inte) så finns det, precis som i alla andra, riktiga klassiker och kultfilmer. Vi börjar väl där och arbetar oss neråt. Under min jakt på nya filmplankningar har jag noterat att vissa länder är kraftigt överrepresenterade i produktionen. Indien, turkiet, italien och möjligen brasilien, phillipinerna och indonesien har länge haft en oerhört liberal syn på copyright och konstnärlig heder. Tack gode Fulci för det, för annars skulle jag inte haft anledning att skriva denna artikelserie om fenomenet. Första resmålet är turkiet.

Den turkiska kopplingen

Turkarna är kanske dom som mest skamlöst och ogenerat ”lånat” och ”tolkat” framgångsrika filmkoncept. Naturligtvis förfogade man inte över samma resurser, vilket ledde till en hel del nödlösningar och konstnärliga kompromisser. Just det som idag lockar kufiga filmnördar världen över. För att inte tala om dessa filmers blotta konstighet.

Tyvärr har jag i skrivande stund inte sett alla dessa filmer, och har därmed svårt att fälla  omdömen. Se det om en lite hjälp på vägen och ett tillfälle att gotta sig i populärkulturella delikatesser.

Inkörsporten i detta cineastiska lågvatten är för många ”Turkish Spiderman” eller 3 Dev Adam som den egentligen heter. En oerhört yvig och lo-fi historia där en läskig spindelman spelar skurk. Inte nog med det, i filmen får vi också se Captain America och mexiwrestlaren Santo. Man brallar ju på sig för mindre. Faktum är att det här är en film med stort underhållningsvärde och tonvis med rafflande action. Att sedan få se en urballad Spindelmannen göra köttfärs av ett ansikte med hjälp av en utombordare, ja det kan inte vara annat än en stor succé! Hjältarna på Onar Film tyckte i alla fall så och släppte den på DVD.

Turkiska Star Wars eller Dünyayı Kurtaran Adam, är en något mer otillgänglig kopia av Lucas gamla klenod. Här har man inte bara lånat namn och idéer, utan även klipp och musik. Att musiken kommer från Indiana Jones gör ju saken om möjligt ännu bättre, och förmodligen George Lucas ännu surare. Handskarna av med andra ord. Ska jag vara helt ärlig så har jag än idag inte orkat mig igenom hela filmen. Men officiellt är den en hit!

Star Trek har inte heller sluppit den turkiska behandlingen. I filmen Turist Ömer Uzay Yolunda får vi följa en turkisk slashas som får lift med Enterprise för att slippa gifta sig. Här lånas tydligen friskt från första säsongen, och blandas upp med lite nya tillskott som bikinibrudar och annat bra. Har inte sett filmen själv så jag kan inte uttala mig om dess awesomeness.

Stålmannen fick sitt turkiska claim for fame i Süpermen dönüyor, ett visuellt fyrverkeri av special effekter. Här lånas musik från, förutom Superman, James Bond och Midnight Express (som förövrigt rev upp starka reaktioner i turkiet när det begav sig). Skall man förlita sig på plotten från IMDB så är den ganska trogen orginalet. Då jag inte sett den här heller, kan jag inte säga mycket om filmen som sådan. Frågan är om det verkligen behövs?

Batman slapp inte heller behandlingen, sug på Bedmen Yarasa Adam. Verkar ju hur hård som helst, och visst är det Led Zeppelin man hör i soundtracket!?

Fantomen dyker upp i den lätt patinerade filmrullen Kizilmaske. Man kan ju snabbt konstatera att den turkiska varianten har tuffare kostym, samt att musiken är lånad från Batman. Strålande!

Tarzan har filmatiserats ett flertal gånger i turkiet. Redan 1952 i Tarzan in Istanbul, samt även i Fearless Tarzan här ovan från 1974. Notera bildkvaliten och apmannens, inte så lite enerverande, stridsrop.

Att E.T.‘s über-läskiga turkiska kusse heter Badi känns logisk när man kollar klippet. Jag vet inte. Han känns bara inte riktigt lika insmickrande som sin föregångare.

Death Wish-kopian Cellat. Från youtube:

”A totally obscure Turkish version of DEATH WISH, from 1975. More relentless and violent than expected! Should ONAR FILMS release it??”

Eh. Ja.

Seytan som hämtat inspiration från Excorsisten.

Rambo har minst två kopior varav Korkusuz här ovan känns mest trogen orginalet. Ignorera den nedlåtande tonen i trailern. Den andra är Asi Kabadayı från 1986, men ärligt talat. Rambo hade aldrig någon stålhandske med taggar på. Så mycket friheter får man inte ta sig.

Det finns garanterat fler än dom jag har listat, så tipsa gärna i kommentarerna om jag missat något. För övrigt så kan jag inte understryka nog, hur djävulskt bisarr den turkiska filmindustrin var i sin guldålder. Intresserade bör se dokumentären Turkish Pop Cinema från Mondo Macabro. En utmärkt startpunkt för nybörjaren såväl som den redan initierade.

Nästa gång åker vi till Indien, detta förlovade land av curry, telemarketing och filmiska galenskaper.

Rent spontant är det mycket som spritter till i skallen efter att blivit varse nyheten. Guy Ritche liksom… Vafan. Inget stort fan så att säga. Fattade aldrig hajpen med vare sig Snatch eller Lock, stock… (för att inte tala om patetiska skitrullen Swept Away, haha). Men visst, han kan väl i viss mån konsten att kombinera våld och humor, men jag har väldigt svårt att se hur HAN skall kunna ge en av serievärldens allra coolaste karaktärer en värdig tolkning. Och hur fan tänker WB när de säger sig sikta på en PG-13 rating? HALLÅ?! Lobo = SEX & VIOLENCE en MASSE! (Lobo är alltså, för er som inte är bekanta med serien, snubben som beskrivs enligt följande ”He enjoys nothing better than mindless violence and intoxication.”, ”…He is also arrogant and self-centered, focusing almost solely on his own pleasures”, och så vidare.)
Och historien de kommit upp med sen;

In the film, he is a seven-foot tall, blue-skinned, indestructible and heavily muscled anti-hero who drives a pimped out motorcycle, and lands on Earth in search of four fugitives who are bent on wreaking havoc. Lobo teams with a small town teenaged girl to stop the creatures.

Men whaddafrag?! What on EARTH is Lobo doing on… earth? Med en tonårsbrutta? Och PG-13 rating? I regi av Ritchie..?

Gah.

Nåväl. Skall bli mycket intressant att se vem de sätter i rollen som självaste Lobo (vem lägger ni er röst på?). Jag kommer följa utvecklingen av projektet med stor spänning. Tills dess att ny information ploppar upp, tänker jag gräva ned mig i alla mina gamla serietidningar och frossa i utomjordiskt ultravåld, space dolphins, kloner och brutala one-liners!

Man kan vinkla det här ur upphovsperspektiv, men det skiter jag i. Jag är bara fascinerad över hur gubbarna på dessa multi-schmulti-bolag tänker. I bräschen för den senaste vågen av remake-hysteri syns fläskiga loggor från säväl Universal, Warner Brothers och Columbia. Universal till exempel, har månglat film i hundra bast. Borde de inte veta bättre? Det är för mig obegripligt att de ens ids!

De tar nån gammal rulle som håvade in feta dollars back in the daze, sätter Miley Cyrus/random keed i huvudrollen, präntar ut glättiga affischer och lägger på ett ”ungdomligt soundtrack”, tänker att de prånglat ut nåt nytt och fräscht till massan.

Cynismen vet inga gränser!

Därtill är det vansinnigt ointressant, löjligt och fegt!

Att det är så ohemult måga remakes på gång just nu, kan det ha med lågkonjan att göra? Eller har idéerna sonika tagit slut borta i H-wood? Vad hände med orginaliteten som en gång faktsikt även kunde härröra just därifrån?

Ledsamt är det ju förstås också. Att se så många pärlor stympas och totalslaktas för att driva in nån ynka slant. Vissa av de filmer som undergår The Redux Knife bryr man sig givetvis inte ett piss om, men som det är nu så är det filmer, historiska filmer som fortfarande 2009 lever upp till dagens standard, som står på avrättningslistan. Ett axplock ur listan;

• Valley Girl. Den briljanta klassikern från 1983 med punkig Nic Cage och svinbra soundtrack. Annonserad att 2011 återuppsta i regi av Jason Moore i form av en musikal! NOOOOO!!!!
• Alien! En av världens bästa filmer fanimej. Klassiker av oändligt rymdmått! Att Ridley själv är inblandad i påhittet gör knappast saken bättre. Det är förvisso sagt att bli en prequel, men näe… Det här gör mig ledsen, på riktigt.
• Total Recall FFS! Åh, fantastisk scifi-klassiker med Schwarzenegger! En skymf att försöka sig på att reboota den! HAND’S OFF!!
• Short Circuit. Räckte det inte med Wall-E?! David Foster som producerade orginalet kommenterade remaken med ”the film will be similar in theme to the original, but it will factor in advances in technology.” LO-FI FTW!!!
  

HAND'S OFF, MOFO'S!!!

Vidare på listan hittar vi finfina klassiker som Carpenters The Thing, Roy-Hills Slakthus 5, John Milius Red Dawn, Tobe Hoopers Poltergeist och så vidare. So sad. So sad.

Och det här vill de alltså att vi skall pynta för?! Deras oförmåga/ovilja/rädsla  att komma upp med nya storys. They kill our darlings and steal our money. (Och anklagar oss för stöld, hmpf.)

Sorry dudes, men mina dolares stannar nog i egen ficka…

The real deal!

OMG! Great surprise ya’ll – Roberto Rodriguez adaption av heta kult-scifi-rafflet Barbarella har gått i stöpet!
Inte utan att man andas ut en smula…
Jag gillar Barabarella. Jag gillar inte Robert Rodriguez. Och i regel inte heller remakes. Och Rose McGowan i Jane Fondas skor..? Nah, don’t think so.

Jag ser framför mig hur han skulle massakera det sexiga rymdäventyret med dassiga och rispiga filter á la Grindhouse, och hur McGowan skulle skutta omkring i vågad spandex, befriad från tyngdlagen enbart till följd av egokick. *kräk*
Jag finner det hemskt underhållande att Universal Studios, som skulle stå bakom produktionen, faktsikt drog sig ur när det uppdagades att det var just Rose som skulle gestalta Barb. HA!

Rodriguez svamlar:

“It came to the point where [a company from] Germany offered us a $70 million budget, which would have been by far the biggest budget I ever would have had for a movie. But I had to shoot it in Germany and post it in Germany. Nothing against Germany, but I have five kids and I was like, ‘God, I don’t know if we can do that. I don’t know if I can be away that long.’

It was a real bummer. We had all this artwork and screen tests of what it would look like. It was a really cool, R-rated, sexy—almost like that [1981 animated] movie, ‘Heavy Metal’—version of a ‘Star Wars’ movie. Something that no one ever could get to see. It was gonna be really great.”

Nä. Tacka vet jag orginalet. Som man brukar säga.

Men det har inte bara varit [filmiskt] skit. Vi har bland annat fått veta vad ren och skär lycka är genom att se  Monsters vs. Aliens i 3D på IMAX! Det kära läsare, var inget annat än sjutusans jävla asfett! Dessutom har vi avnjutit den schloffiga thai-gobiten Meat Grinder. Mmmm…

Hur som. För att sparka igång maskinen igen mjukstartar jag med ett hemsnickrat litet collage. Det jag saknat mest under resans gång är inte helt oväntat alla mina filmer. Se film. Skriva om film. Klappa alla DVD’er i hyllan. Lukta på dem… Så jag kunde inte låta bli att fippla ihop ett montage med några av mina ab-fabs. Bara för att.
Det är inte alla såklart, men några av mina all-timers. Juvelerna. Snuttisarna. Känner ni igen några?

Med mitt PS-mästerverk utmanar jag alla som läser (och pallar) att göra egna collage! GF är nyfikna på era gunstlingar!

(Klicka på skiten för fetare upplösning. Men det fattar ni ju.)

DANTE 01

Mig veterligen har inte Marc Caro rört en fena på tio bast. Eller tja, nåt har väl karln gjort, men inget filmiskt i alla fall. Dante 01 (2008) är således hans första rulle sedan Förlorade barnens stad och dessutom hans första långfilm regisserad helt solo, utan sidekicken Jean-Pierre Jeunet.

Det är en surrelistisk, stylish resa rätt ut i mörkaste rymden. I galaxens utkant guppar fängelseskeppet Dante 01 dit den nya fången Saint Georges anländer. Utan fångarnas vetskap är de en del av ett hemligt experiment som pågår ombord, men när nykomlingen anländer sätts experimentet och hela besättningen i gungning. Georges tycks bära utomjordiska krafter inom sig…

Gamla takter sitter i än. Kind of. Det visuella är verkligen top notch. Och stämningen är tät, mystisk och sådär härligt rymdig. Fotot, scenografin, miljöerna är helt klanderfria. Och Caros regi känns fin och närvarande, om än kanske något ensidig. Men castingen. Uääuh. Labert Wilson (i rollen som Saint Georges) kommer möjligen undan, men resten av gänget känns oerhört oinspirerande. Dominique Pinon, Bruno Lochet och François Levantal… Fanns det verkligen inga roligare alternativ? Visst levererar de och är proffsiga, men jag hade hellre sett andra nunor i dessa roller.

Over all är det en stämningsfull och snygg film som bjuder på mycket gött för ögat. Men just inte mycket mer. Spänningen förtas lite av det förvirrade manuset och den klanderfria, omänskliga ytan. Och slutet..? Nä.
Jag föredrar old school-Marco ackompanjerad av Jeunet.

TERRITORY / ROGUE

I söndags, när Rogue (som fått den ”svenska” titeln Territory…) åkte in i DVD-spelaren var förväntningarna allt annat än höga. Trots att filmräven jag så snällt fått låna den av talde sig varm om den. Jag älskar djurskräck! men då skall det helst vara pre -85 och gärna ostigt och halvtaffligt. Kroko-horror anno 2008 med ordentlig budget känns så… ointressant.

Men in åkte den.

Och jag måste erkänna att jag blev glatt överraskad. Till min egen förvåning tycker jag att den var helt okej. Måhända att det inte är en rulle jag kommer ställa in i vitrinskåpet och vinkla spotslights på.
Men som söndagsfilm, med lätt betongkepa på plats och fingrar smuliga av chips, fyllde den helt klart sin funktion.

Det som var räddningen (räddningen för min totala sågning) för Rogue tror jag ligger en del i att det var tämligen sparsamt med kroko-close ups. Vetskapen om att besten lurar under ytan räcker långt.
Skådespelet är klart godkänt. Jag kan inte sätta fingret på det, men av någon anledning så gillar jag Radha Mitchell. Synd att hon jämt blir tilldelad så mesiga roller, skulle vara intressant att se henne i något, eh, hårdare.
Sen är fotot stundom väldigt fint. Mycket fina naturbilder också. Om man nu bryr sig om sånt.

Storyn är simpel:
Flod-sightseeing på den australiensiska vischan som går åt helvete.

Spännande djurskräck som leverar, utan att bli för mycket. No more, no less.

ULTIMATE WARRIOR

Postapokalyps. Yul Brynner. Max von Sydow. Assloaded med knivig 70 tals-action! Ahh! The AWESOMENESS!

I ett framtida (nåja, 2012) ödelagt New York råder total anarki och staden har delats i olika gäng.
Max von Sydow styr sitt hood som den iskalla men mänskliga och respekterade koolingen Baron. Trots hårda tider har de lyckats med att föra upp växthus och odlingar och det råder någolunda trevlig stämning i deras postapokalyptiska, futuristiska hippie-läger.

Men det ständiga hotet utifrån och från det rivaliserande gänget som styrs av Carrot (William Smith) pockar på mer och mer. Baron känner att han behöver förstärkning till sitt posse.
På ett mer annorlunda rekryteringssätt kommer han i alla fall över Carson (Yul) som tycks gjord för rollen som avskräckande hårding, fighter och vakt.

Och det dröjer inte länge för ens Baron & co kan dra nytta av nytillskottet…
Det är mycket fighting i Ultimate Warrior och Yul är stenhård när han kallt och näst intill obehindrat glider fram med sin kniv och gör slut på folk.
Överlag håller skådespelet hög klass och jag imponeras verkligen av det lekfulla, snygga fotot. Det tillsammans med den underbart flippade musiken (Gill Melle) höjer filmen ytterligare ett snäpp. Och första scenen med Yul på torget… Ah! Genialt!

Jag älskar Ultimate Warrior. Och ju mer jag tänker på den inser jag vilket guldkorn det faktisk är!
Futuristiskt flum toppat med hejdundrandes mycket raffel och med hårdaste duden ever i spetsen- you just gotta lurrrv it!

PATRICK

Slutligen har jag även gluttat igenom Patrick- dödens ängel (svensk titel).
Patrick är en stiff snubbe med ett imponerande unibrow som sedan tre år ligger i koma på hospitalet (efter att ha haft ihjäl sin morsa samt dennes älskare kanske bör tilläggas). Det enda lilla livstecken han gett ifrån sig under dessa år är små patetiska blås-spott-ljud.
Men så en dag börjar den nya sjuksköterskan Kathy och Patrick tycks börja sjuda av liv under den döda ytan.
Märkliga ting händer kring Kathy. Saker flytar på sig. Folk i hennes närhet blir utsatta för underligeter. Inte minst hon själv. Det dröjer inte allt för länge innan hon inser att det är dönicken i bingen som kommunicerar via övernaturliga krafter…

Patrick känns som en rätt klassisk 70 tals-rysare. Halvsåsig och med uppenbart stram budget. Men om man ser mellan fingrarna och tar filmen för vad den är, bjuder den på en del schyrrans scener. Det är en vag Hitchkock-stämning närvarande och trevligt soundtrack. Regi, skådespel, foto och så vidare är väl inget att hurra för men det är ändå en rätt trevlig thrilleratmosfär med mycket sjuttiotalskänsla. Och det var någon scen då jag faktiskt ryckte till lite i soffan. Men det var kanske Patricks rätt läbbiga uppenbarelse som åstadkom det…

Gillar man thriller á la 70-tal, sjukhusskräck och övernaturliga ting är Patrick given!

Ja, så var det med det.
Helt okej skörd. Men nu crave’ar jag efter snedögda dramer och fläskiga kostymraffel. Nu. Genast!