Svensk film, och i synnerhet äldre film, är något av ett mörkt hål för mig. Jag har under årens gång varit förbenat upptagen med att frottera mig i allehanda asiatisk film och obskyra saker bortom mainstreamen, och negligerat den svenska filmkulturen. Men när man ser en film som Flicka & Hyacinter, växer peppet att ta tag i akilleshälen. Ekmans mystiska historia om Dagmar Brink är lika spännande som träffsäker.

Eva Henning som Dagmar Brink

Filmen tar snurr då Dagmar (i lysande gestaltning av fagra Eva Henning) bara har minuter kvar i livet. Vi får följa hennes sista steg hem från en sen fest, som slutligen leder hem till hennes lägenhet där hon med snarans hjälp gör sorti.
Vad som sedan följer är en historia i sann Cluedo-anda, där pusselbitar söks och läggs på plats, av den självutnämnde snoken och tillika grannen, Anders Wikner (Ulf Palme).

När Anders får tillgång till Dagmars dödsbo börjar han gräva bland de få ledtrådar som lämnats. Bland annat hittar han en urklippt tidningsnotis som leder honom till konstnären Körner, och historien om Dagmars gåtfulla öde börjar nystas upp…

Det tar inte många minuter innan man är fast. Den kluriga upptrappningen, den stilistiska bildkomponeringen, top notch-skådespelet och frågorna kring Dagmar gör att det är omöjligt att slita sig. Det som jag fram för allt imponeras av är de tjusiga övergångarna scener emellan och Ekmans fingertoppskänsla för just känsla. Allt sitter på plats! Och Eva Henning, Ulf Palme och Anders Ek (som den nedsupne konstnären Körner) är helt enastående i sina tolkningar! Man blir ödmjuk.

När bitarna så småning om faller på plats för Anders och tittaren, är det en oväntad upplösning som bjuds. Slut-twisten (som vid premiären 1950 ansågs högst häpnandsväckande och debatterades flitigt i pressen) sitter som en smäck, och jag vill inte göra annat än att sitta inne och gotta mig i svartvita, svenska deckare resten av sommaren!

På pappret låter den destruktiva kärlekshistorien mellan den hårdnackade gangstern och den unga servitrisen som något som skulle kunna bli riktigt intressant. Nedåtspiraler och sexuell förnedring, i kombination dessutom, är ju alltid underhållande. Är det därtill av asiatiskt ursprung sitter jag som masken på kroken.

Så, off we went.

Liu ödslar ingen tid utan smockar till på en gång. Tre minuter in i filmen har minst en trumhinna spräckts, en näsa gått i tu, attraktion upstått och klippen är förmodligen uppe i tresiffrigt.
Till en början känns de hårda, snabba klippen väl hårda och rappa och jag undrar hur tusan jag ska palla. Men det bättrar sig lite och får ett mjukare flow en bit in i filmen. Tack för det.

Den nedgående spiralen tar sin början när Wang Yao stapplar in på en krog, åker på moppo och blir ompysslad av den slående vackra Li Chuan. Tycke de tu emellan uppstår snabbt, och Wang Yao är kvick med att dra in  Li Chuan i hans skumraskens-bizniz. Han och hans vapenbröder håller till i något slags kollektiv Muntergök, där trägolvet ruvar på skatter i form av sedelbuntar och guldiga armbandsur.
Och så lite utpressning och slentrian-prostitution vid sidan.

Storyn är för mig utdragen, rätt ofokuserad och vattnig. Mycket av det som rullar förbi på duken makes no sense. Och det är väldans dramatsikt. Såsigt. Ni vet, på det där typiska sättet som vissa asiatiska dramer kan bli såsiga ibland. Det blir lite väl. Over the top.

Men Ocean Flame är på inget vis dålig. Må hända ingen milstolpe i HK-film, men klart sevärd.
Somliga scener är mördande snygga och riktigt brutala. Och även om inte skådespelet är just top notch, så berör det här och var. I synnerhet en scen, där de två trasiga turturduvorna sitter inlåsta i badrummet och Li Chuan slår sig själv och upprepar ”why did i trust you!?” helt maniskt, och Wang Yao svarar med att kötta sönder sin egen hand på en ljuslykta. Ouch. Angst.

Festivalguidens påstående att detta skulle vara ett erotiskt drama tycker jag är en smula missvisande. Det förekommer sex, och naket, men inte just mer än i någon annan rulle.
Hur som så är en av de sexscener som förekommer redigt snygg- rätt tidigt in i filmen kopuleras det på ett par klippor intill havet. Nakna klippor, nakna bröst, svett och grejer. Tjusigt.

Fen Dou Lius mörka drama är sannerligen ingen munter historia, men jag känner inte att den riktigt berör.
Snygg men aningens sökt.

Eller så är jag bara en kall jävel.

Oändligt tragiskt.

Efter att kommit ut som homosexuell blev trycket från media och samhälle för mycket för modellen och tillika skådisen Kim Ji-hoo. De hatiska kommentarerna han fick på internet och från media blev tillslut för mycket.
23 bast och med en förmodad lysande karriär framför sig.

Kim Ji-hoo, Choi Jin-sil, Ahn Jae-hwan och Jang Chae-won

Tidigare under den gångna månaden valde skådespelaren Ahn Jae-hwan (36), skådespelerskan Choi Jin-sil (40) samt den öppet transsexuella underhållaren Jang Chae-won (26)
att gå samma väg.

Jag undrar vad fan det är för fel på det koreanska samhället?!
Fyra unga männsikor som för det första är jävligt utsatta i sina roller som offentliga personer.
Därtill två som är dubbelt utsatta i och med sina sexuella läggningar.

Var finns backupen? Professionella männsikor som kan stå bakom och stötta, hjälpa till att hantera t ex. kändisskap
och utsatthet. VAR?!

Under de senaste 25 åren har Sydkorea gått från att ha ett av de
lägsta antalet självmord i världen till att ha det högsta antalet självmord per år inom OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development)

I ett rasande tempo har landets sydligare del utvecklats från att ha varit ett fattigt agrarsamhälle till att idag var ett av de mer högteknologiska länderna i världen.
Allt skall vara på topp. Så även medborgarna.
Det tycks vara en oerhörd press på dagens unga i Korea. Presterar man inte tillräckligt och hamnar i topp, finns ingen framtid.

Man håller nu på med att montera upp glasskydd i tunnelbanan som skall förhindra folk från att kasta sig på spåren.
Och man diskuterar hur man kan göra bekämpningsmedel och liknande mindre giftiga. För att förhindra att de används ”fel”.
Skyddsställningar har även monterats på höga broar och byggnader.

Så löser man knappast några problem. Kärnan ligger ju uppenbart i den konflikt som skapats i den frontalkrock det gamla, simpla Korea gjort med det nya, hi-tech Korea.

Jag är inte helt säker på vad lösningen är. Men något (som är mer djupgående än paracetamol-metoderna de ägnat sig åt hittills) borde väl detta hi speed-utvecklande land kunna hosta upp? Pengarna finns där, men just nu satsas de på sorgligt dåligt valda saker.
Jag hoppas innerligt att något görs, inna fler väljer att följa Ahn Jae-hwan,  Choi Jin-sil, Jang Chae-won och Kim Ji-hoo.

May them rest in peace.