Att Fredrik Hiller närt drömmen om att regissera långfilm i sjutton hela år märks. Det är påkostat (till viss del av gaget från hans insats som general i fantasyfläsket Beowulf) och det är detaljerat och hängivet. Det är måhända inte ”den läskigaste film som någonsin gjorts i Sverige” (Fredriks egen vision), men ett fräscht och välbehövligt inslag i en genre som är gravt undernärd vid det här laget. Stråksoppan (Svenska Kammarorkestern) som bitvis uppsstår och Grudge-komplexen, väljer jag att bortse från…

Psalm 21 är en psykologisk dramathriller med övernaturliga och religiösa inslag. Prästen Henrik (Jonas Malmsjö) nås av nyheten att hans far, även han präst, avlidit under oklara omständigheter. I jakten på sanningen om sin fars frånfälle öppnas dörrar till parallella verkligheter och skuggor från en annan tid nalkas…

Jag vill dra för de dammiga sammetsgardinerna och frottera mig i skräckfilm. Vad är väl bättre än att krypa ihop i fosterställning på schäslongen, höra regnet smattra mot rutan och nervositets-dregel-tugga okontrollerat på fingrarna? Inte till följd av psykos då allra helst, utan för att man är så där mysigt skitskraj.

Nog för att hyllorna här hemma är fulltjockade av allehanda nagelbitare, men just nu kan jag inte låta bli att sukta efter sådant som inte står inskyfflat på de egna hyllraderna.

Morgonen har således spenderats åt trailer-runk. Det här får det att pirra i mina brallor just nu;

Park Chan-wook! Vampyrer! Experiment gone wrong! Woah! Premiärvisades i Cannes och går upp på bio i USA nu i sommar. Precis som Parks tidigare filmer kommer även denna att få en amerikansk remake…

Zombie radio!! ”OMG, they cut into our signal!” Wee! Amerikanska småstäder + zombies + nedsupna radiogubbar = SCHPLOOFFF! Yey! Kommer ut på DVD (US) 21 juli!

Antichrist, of corpse! Måste. Se. Nu! Särskilt efter Ebbas (som redan sett spektaklet! Unfair!) luriga sammanfattning av den här om dan…

EIN ZWEI DIE! Mer zombies! NORSKA NAZI-ZOMBIES! Fuck yeah! Dead Snow-trailern gör mig nästan lite lycklig.

Har ni fler trailer-tips? Eller bara tips på bajsa-i-byxan-skräck? Dela med er!

Om du trodde att australisk film bara handlade om vitklädda flickor som försvinner in i klippor (Picnic at Hanging Rock) och gifter sig (Muriels bröllop), har du mycket att lära. Australisk film har en långt mer degenererad historia än så, och dess Tarantino-välsignade namn är OZPLOITATION.

Ozploitation förklarar man bäst med ord och uttryck som i regel brukar vara högoddsare för antändning av debatt och moralpanik i filmsammanhang: explicit nakenhet, våld, blodsprut, kroppsdelar som slits i stycken, nålar i ögon, spyor, förnedring, sex, orgier… ja, osv. Och filmmakarna beskylldes gärna och flitigt för att ge en ofördelaktig bild av australiensaren; sexgalna marodörer som brände gummi ute i ”The Outbacks” i sina skräckinjagande monsterbilar och levde jävel (läs springa omkring i bara mässingen, puckla på folk, antasta kvinnsen och skjuta kängurur). Men med sina år på nacken har de anstötliga bitarna snarare förvandlats till nostalgisk charm som får vilken filmälskare som helst att bralla i brallan av lycka.

Ozploitation hade sina glansdagar under exploitation-filmens glänsande årtionden, 1970- och 80-talen, och sträcker sig från allt mellan halka-i-hundbajs-slapstick, sexploitation (Alvin Purple, Pacific Banana), erotik (Fantasm 1+2), knutterullar (stenhårda Stone), skräck (Patrick, Long Weekend mfl) och till och med Hong Kong-martial arts (i form av The Man From Hong Kong, då regissören Brian Trenchard-Smith fick snilleblixten att göra HK-action på toppen av Ayers Rock)! Och för att inte snacka om historiens mest utskrattade varulvsrulle Howling 3… Bland de mest kända titlarna tillhör Razorback, BMX Bandits och (med låg risk för att överraska) Mad Max-filmerna.

Precis som USA är Australien ett bilburet land av ansenliga mått, och i en tid då Drive-In-kulturen blomstrade gjorde exploitation-filmen det också. Film handlade om att göra så ögonploppande och haktappande film man bara kunde för att locka publiken, och det resulterade i filmer som förde boxoffice-listorna till skyarna och moralen till knäna. Men med bl.a. VHS:ns intåg, dog Drive-In-fenomomenet ut, något filmen Dead End Drive-In är ett slags exploitation-requiem över. Filmen visar en postapokalyptisk helvetesvärld där upprorsmakare fängslas i *trumvirvel* gamla Drive-in-bio-parker som förvandlats till koncentrationsläger. Ja, jag säger då det… Ozploitation RAWKS! Med 2000-talet har dock genren fått sig en nytändning och studsat tillbaka likt en boomerang, mycket tack vare DVD-marknaden. Så med filmer som Undead, Wolf Creek, (underskattade) Rogue (Aka Territory), Daybreakers och kommande Storm Warning och Long Weekend kan vi åter få njuta av Ozploitation i uppdaterad version.

Uttrycket härstammar från nördarnas envåldshärskare Quentin Tarantino (go figure), som inspirerats ofantligt av australisk exploitation. Bland annat lånade han detaljen att Uma Thurman spottar under sin komatos i Kill Bill Vol.1, från alla sjuksköterskors stora skräck Patrick. Detta tyckte inte het oväntat Thurman var oerhört ologiskt, något Tarantino kontrade med ”I didn’t think about if it was logical or not, Patrick did it!”. Tarantino tilldelade hur som helst filmerna samlingsnamnet Aussiesploitation, och i samband med dokumentärfilmen Not Quite Hollywood: The Wild, Untold Story of Ozploitation! (2008) förkortades uttrycket till just Ozploitation av regissören Mark Hartley. Not Quite Hollywood, som just nu cirkulerar på festivalerna (bland annat på repertoaren av Stockholms filmfestival senaste upplaga) har fått geekarna att förvandlas till fullskaliga dregelmaskiner (including yours truly). Det är en komplett orgie i anekdoter om sinnesrubbade inspelningar, folk som fattar eld, livsfarliga stunts, scener med skarpladdade vapen och ett allmänt filmvansinne. Och jag kan inte annat än uppmana alla att djupdyka i dessa filmiska små underverk. Och förstås se denna fan-effin-tastiska dokumentär när den dyker upp på dvd, eller en festival nära dig. Den är en fröjd för både öga och själ. Det är ren och skär nördglädje – den enda sanna glädjen.

Check out the abb-fabb trailer!

För er som nu blir sugna på lite Oz, bör spana in SubDVD.com – kanske världens enda DVD-butik med en egen Ozploitation-kategori. Powered by yours truly

Så, där klämde jag in lite reklam också ;P

/Ebba

Gosa (aka. Death Bell) sopade snabbt bana med konkurrerande titlar när den gick upp på biograferna i hemlandet. Vansinnigt många korean dudes har sprungit och sett den och den har tydligen blivit en av de mest äckel-skrämmande filmer som gått upp på bio i där borta.
Hypen har varit omåttlig när man läst omkring på diverse nördforum och geekbloggar så lite förväntningar hade jag allt när den så ikväll åkte på.

Regissören Chang har tidigare ägnat sig åt musikvideo-regi så Gosa är således hans långfilmsdebut. Och bland skådisarna återfinns väl egentligen inga superspännade namn förutom kanske Lee Beom-su (City of Violence, Bungee Jumping of Their Own,  Mission Sex Control…).

Vad som har beskrivits som en ”nyskapande” [asiatisk/koreansk] skräckis visar sig dock snabbt vara av rätt klassiskt slag. Det är mycket överspelad dramatik (ni vet, på det där typiska koreanska sättet) och långhårta, blekansikten med tom blick och snedvridna lemmar.

Handligen är uppbygd på ett sätt som genast för tankarna till Battle Royale (och nån annan jappe-rulle jag såg för inte så länge sedan, men som jag för mitt liv kan komma på namnet på. Störigt.): ett visst antal elever som en efter skall avrättas…

Elverna i skolans specialklass (the bright kids) blir instängda i plugget och uppmanas av en mystisk röst i högtalartelefonen (till tonerna av Für Elise!) att lösa diverse rebusar för att skona den som står på tur.

Skolflickor och skolpojkar som blir torterade på halvkreativa sätt ackompanjerat av raspigt pianoklink. Mja. Inte så värst nyskapande i mina ögon.

Men emellanåt är det faktiskt riktigt snyggt utfört. Det ska Chang ha all cred för. Inte sådär asinnovativt, men snyggt. Och inledningsscenen med zombiebrudarna som reser sig ur askan på skolgården är faktiskt rätt fet.
Och den har en del oväntade vändningar som räddar upp.

Men. Nah. Don’t believe the hype, keeds.

Peur(s) du noir (Fear of the Dark) är en animerad film bestående av fem kortare segment som alla behandlar klassiska rädslor framkallade av mörker. Det är alltså i princip sex kortfilmer på samma tema regisserade av sex olika regisörer, paketarade som en film. Bilderna får det att vattnas i munnen på mig.

Ur Blutchs avsnitt.

Ur Marie Caillous avsnitt.

Ur Charles Burns avsnitt.

Jag har i skrivande stund inte listat ut när filmen kommer på DVD, men den går upp på biografer runt om i europa för tillfället. Hemsidan hittar du här.