Tetsuo the Bullet Man

Det är med både stor förväntan och stor skepsis jag väntar på Shinya Tsukamotos Tetsuo the Bullet Man. Orginalet Tetsuo the Iron Man är en av mina absoluta favoritfilmer, alla kategorier. Få filmer har gjort sådant intryck som den. Uppföljaren Body Hammer var förvisso helt okej, men nådde inte upp till samma nivå av pur genialitet som sin föregångare. Av trailern att döma flirtar Bullet Man med den första filmen, men saknar helt den råa och primitiva känslan. Att huvudpersonen är en amerikansk affärsman spär på min skepsis betydligt. Jag återkommer med domen när jag har sett filmen. Titta på trailern och döm själva.

Via Nipponcimena.

Ong Bak 3

Efter en del strul går nu den tredje installationen av det thailändska akrobatslagsmålseposet, går upp på biograferna i thailand under april. Jag gillar det jag ser i trailern. Konsterna med elefanten och vattenstänk i slow-mo må vara publikfriare, men vem kan stå emot? Kika på teasern här.

Via 24Framespersecond.

Dream Home

Från Hong Kong kommer den lovande Cat-III slashern Dream Home. Bakom kameran står regissören Ho-Cheung Pang, som jag i ärlighetens namn inte är bekant med sedan innan. Hur som helst är storyn ganska intressant. I Hong Kong, liksom i Stockholm, har bostadsmarknaden imploderat. Cheng Lai-Sheung har docken dröm. Hon skall till varje pris ha sitt drömboende i hamnen, även om hon måste kliva över lik. Okej, storyn verkar rätt keff, jag erkänner. Men kolla på postern. Jag ger tummen upp. Dessutom skall denna film innehålla generöst med spekulativt våld, blodkaskader och även en del naket. Tyvärr avslöjar trailern väldigt lite av allt snask, men kika ändå vetja.

Zatoichi The Last

Långkörarfranchiset om det svärdviftande blindstyret Zatoichi levererar en ny installation i slutet av maj. Jag gillar sånt här, men är ganska kräsen. Takeshi Kitanos variant från 2003 var riktigt trevlig, men det är svårt att misslyckas när med skådisar som Kitano och hushunken Asano. Plotten för den nya är klassisk men plågsamt förutsägbar;

A blind master swordsman attempts to lead a quiet life with his wife but he is provoked back into battle.

Trailern ser dock lovande ut.

Via Kingfucinema.com.

Gothic And Lolita Psycho

Ett samarbete mellan regissörerna av Tokyo Gore Police (tidigare på Grym Film här och här) och Geisha versus Ninja, alltså Yoshihiro Nishimura respektive Go Ohara. Vad kan gå fel? Personligen tycker jag att temat är som klippt och hugget för en jappesplatter.

Gothic and Lolita … the fashion reflects her dark and childish mentality. YUKI, the heroine, saw her mother killed by cruel gangs. She vows revenge! Knock off the enemies with her transformable umbrella. So gorgeous and so savage…Who killed mother? What the hell are the gangs? What is the truth and purpose that father knows? Her coming terrible destiny is going with the dead bodies.

Jag är på!

Via Twitch.

Jag vill dra för de dammiga sammetsgardinerna och frottera mig i skräckfilm. Vad är väl bättre än att krypa ihop i fosterställning på schäslongen, höra regnet smattra mot rutan och nervositets-dregel-tugga okontrollerat på fingrarna? Inte till följd av psykos då allra helst, utan för att man är så där mysigt skitskraj.

Nog för att hyllorna här hemma är fulltjockade av allehanda nagelbitare, men just nu kan jag inte låta bli att sukta efter sådant som inte står inskyfflat på de egna hyllraderna.

Morgonen har således spenderats åt trailer-runk. Det här får det att pirra i mina brallor just nu;

Park Chan-wook! Vampyrer! Experiment gone wrong! Woah! Premiärvisades i Cannes och går upp på bio i USA nu i sommar. Precis som Parks tidigare filmer kommer även denna att få en amerikansk remake…

Zombie radio!! ”OMG, they cut into our signal!” Wee! Amerikanska småstäder + zombies + nedsupna radiogubbar = SCHPLOOFFF! Yey! Kommer ut på DVD (US) 21 juli!

Antichrist, of corpse! Måste. Se. Nu! Särskilt efter Ebbas (som redan sett spektaklet! Unfair!) luriga sammanfattning av den här om dan…

EIN ZWEI DIE! Mer zombies! NORSKA NAZI-ZOMBIES! Fuck yeah! Dead Snow-trailern gör mig nästan lite lycklig.

Har ni fler trailer-tips? Eller bara tips på bajsa-i-byxan-skräck? Dela med er!

Oniwaban, Japan 1974

”The wrath of heaven brings down fire
The sorrow of heaven brings down rain
Indeed this is a fitting day, for Demons to be born!”

Att detta är en anime-adaption signerad ingen mindre än Kazuro Koike, hade jag i ärlighetens namn ingen aning om innan jag började glutta. Men såhär i efterhand känns det helt logiskt.
Det är måhända ingen Lonewolf, och jag skymtar en del faktatabbar, men who cares?!- Oniwaban [som film] är onekligen rikitgt underhållande!

Nätt och jämnt hinner förtexterna blinka förbi innan jag känner att jag är fast. Och det blir knappast sämre av den hutlöst snygga öppningsscenen! Två vandrare skall korsa ett öppet fält. Susande gräs och smygande kamera. Plötsligt anar de tu oråd, och ur intet dyker en maskförklädd unge upp. Sen en till, en till, och en till. Kanppat att man hinner blinka innan de två vandrarna faller till marken skjutna av kidsens minipilar. Ah! Det är så snyggt!

Storyn dårå.
Djupt in i den japanska feodala bushen uthärdar en grupp småungar stenhård och minst sagt oortodox drillning, för att bli Shogun’s hemliga och mest förödande vapen- Oniwabas (demon spies/demoniska spioner)!
Deras identiteter är topphemliga, även sinsemellan. Att avlägsna den traditionella demonmasken var och en har utrustats med, resulterar i omedelbar död.
Bakom sina masker utbildas de till oövervinnerliga infiltratörer, avrättare, spioner och- förförare!
Efter en plötslig inre konflikt, som leder till uppror, har de unga demonerna slaktat den äldre halvan av styrkan och ledaren begår hastigt och lustigt ”facial suicide” (klyva nyllet i två). Det är lite snabba svängar i början, man hajar kanske inte precis allt, men det är bara att glida med!

De fem återstående unga infiltratörerna sätts snart på uppdrag att avslöja en dödlig konspiration i ett av landets mäktigaste förläningar. De skall lokalisera en hemlig arsenal och förstöra den. Men Lord Shogen, the Demon Hunter!, har en hel massa överraskningar på lur för det oerfarna gänget…

Svärden viner genom luften! Lemmarna flyger åt alla håll och kanter! Blodet kaskadsprutar! Bröst blottas! Pilar haglar! Jag älskar’t!
Det är hederlig gammal chanbara som med många smått fantastiska scener (där i bland en ”sex-dans-scen alldeles i början som bara måste ses!) och ett redigt funkigt soundtrack, gör att den står ut från massan och, i alla fall i mina ögon, helt klart bör ses om man känner sig lagd åt det här hållet!

Men det har inte bara varit [filmiskt] skit. Vi har bland annat fått veta vad ren och skär lycka är genom att se  Monsters vs. Aliens i 3D på IMAX! Det kära läsare, var inget annat än sjutusans jävla asfett! Dessutom har vi avnjutit den schloffiga thai-gobiten Meat Grinder. Mmmm…

Hur som. För att sparka igång maskinen igen mjukstartar jag med ett hemsnickrat litet collage. Det jag saknat mest under resans gång är inte helt oväntat alla mina filmer. Se film. Skriva om film. Klappa alla DVD’er i hyllan. Lukta på dem… Så jag kunde inte låta bli att fippla ihop ett montage med några av mina ab-fabs. Bara för att.
Det är inte alla såklart, men några av mina all-timers. Juvelerna. Snuttisarna. Känner ni igen några?

Med mitt PS-mästerverk utmanar jag alla som läser (och pallar) att göra egna collage! GF är nyfikna på era gunstlingar!

(Klicka på skiten för fetare upplösning. Men det fattar ni ju.)

Om du trodde att australisk film bara handlade om vitklädda flickor som försvinner in i klippor (Picnic at Hanging Rock) och gifter sig (Muriels bröllop), har du mycket att lära. Australisk film har en långt mer degenererad historia än så, och dess Tarantino-välsignade namn är OZPLOITATION.

Ozploitation förklarar man bäst med ord och uttryck som i regel brukar vara högoddsare för antändning av debatt och moralpanik i filmsammanhang: explicit nakenhet, våld, blodsprut, kroppsdelar som slits i stycken, nålar i ögon, spyor, förnedring, sex, orgier… ja, osv. Och filmmakarna beskylldes gärna och flitigt för att ge en ofördelaktig bild av australiensaren; sexgalna marodörer som brände gummi ute i ”The Outbacks” i sina skräckinjagande monsterbilar och levde jävel (läs springa omkring i bara mässingen, puckla på folk, antasta kvinnsen och skjuta kängurur). Men med sina år på nacken har de anstötliga bitarna snarare förvandlats till nostalgisk charm som får vilken filmälskare som helst att bralla i brallan av lycka.

Ozploitation hade sina glansdagar under exploitation-filmens glänsande årtionden, 1970- och 80-talen, och sträcker sig från allt mellan halka-i-hundbajs-slapstick, sexploitation (Alvin Purple, Pacific Banana), erotik (Fantasm 1+2), knutterullar (stenhårda Stone), skräck (Patrick, Long Weekend mfl) och till och med Hong Kong-martial arts (i form av The Man From Hong Kong, då regissören Brian Trenchard-Smith fick snilleblixten att göra HK-action på toppen av Ayers Rock)! Och för att inte snacka om historiens mest utskrattade varulvsrulle Howling 3… Bland de mest kända titlarna tillhör Razorback, BMX Bandits och (med låg risk för att överraska) Mad Max-filmerna.

Precis som USA är Australien ett bilburet land av ansenliga mått, och i en tid då Drive-In-kulturen blomstrade gjorde exploitation-filmen det också. Film handlade om att göra så ögonploppande och haktappande film man bara kunde för att locka publiken, och det resulterade i filmer som förde boxoffice-listorna till skyarna och moralen till knäna. Men med bl.a. VHS:ns intåg, dog Drive-In-fenomomenet ut, något filmen Dead End Drive-In är ett slags exploitation-requiem över. Filmen visar en postapokalyptisk helvetesvärld där upprorsmakare fängslas i *trumvirvel* gamla Drive-in-bio-parker som förvandlats till koncentrationsläger. Ja, jag säger då det… Ozploitation RAWKS! Med 2000-talet har dock genren fått sig en nytändning och studsat tillbaka likt en boomerang, mycket tack vare DVD-marknaden. Så med filmer som Undead, Wolf Creek, (underskattade) Rogue (Aka Territory), Daybreakers och kommande Storm Warning och Long Weekend kan vi åter få njuta av Ozploitation i uppdaterad version.

Uttrycket härstammar från nördarnas envåldshärskare Quentin Tarantino (go figure), som inspirerats ofantligt av australisk exploitation. Bland annat lånade han detaljen att Uma Thurman spottar under sin komatos i Kill Bill Vol.1, från alla sjuksköterskors stora skräck Patrick. Detta tyckte inte het oväntat Thurman var oerhört ologiskt, något Tarantino kontrade med ”I didn’t think about if it was logical or not, Patrick did it!”. Tarantino tilldelade hur som helst filmerna samlingsnamnet Aussiesploitation, och i samband med dokumentärfilmen Not Quite Hollywood: The Wild, Untold Story of Ozploitation! (2008) förkortades uttrycket till just Ozploitation av regissören Mark Hartley. Not Quite Hollywood, som just nu cirkulerar på festivalerna (bland annat på repertoaren av Stockholms filmfestival senaste upplaga) har fått geekarna att förvandlas till fullskaliga dregelmaskiner (including yours truly). Det är en komplett orgie i anekdoter om sinnesrubbade inspelningar, folk som fattar eld, livsfarliga stunts, scener med skarpladdade vapen och ett allmänt filmvansinne. Och jag kan inte annat än uppmana alla att djupdyka i dessa filmiska små underverk. Och förstås se denna fan-effin-tastiska dokumentär när den dyker upp på dvd, eller en festival nära dig. Den är en fröjd för både öga och själ. Det är ren och skär nördglädje – den enda sanna glädjen.

Check out the abb-fabb trailer!

För er som nu blir sugna på lite Oz, bör spana in SubDVD.com – kanske världens enda DVD-butik med en egen Ozploitation-kategori. Powered by yours truly

Så, där klämde jag in lite reklam också ;P

/Ebba

Korsa Braindead och Ghostbusters så verkar du få något som liknar Tokyo Gore Police. Av trailerna att dömma så är det en fest i special effekter och blod. Det hela verkar tillräckligt vrickat för att funka. Från teamet bakom The Machine Girl och dessutom vinnare av bästa asiatiska film på Fantasia Film Festival.

Från Allmovie:

A mad scientist known as Key Man has created a rampaging virus that mutates unsuspecting humans into nightmarish abominations of nature, and in order to dispose of these repulsive monstrosities the Tokyo Police have created a special squad of fearless freak fighters. Chief among these brave officers is Ruka, a sword-swinging dealer of death who has a special knack for dispatching with Key Man’s hideous creations. Despite the fact that they operate on opposite sides of the law, Key Man and Ruka have both dedicated their lives to one common goal: seeking vengeance against the crooked cops who killed both of their fathers many years ago.

Officiell hemsida med trailer och promo på Twitch.

Uppföljaren på den nästan 20 år gamla Baby Blood är här – Lady Blood. En fransk ultravåldsam splatterhistora som enligt trailerna verkar leverera till fullo. Personligen har jag inte sett första delen, men det lär man väl råda bot inom en kort framtid. Fransk skräck brukar enligt mig vara av hög kvalitet.

Lady Blood är märkt som pågående produktion på IMDB, men bör vara i slutfasen och ute på marknaden innan årsskiftet.

Trailer och hemsida.

Eftter att ha legat på ”listan” (ni vet, listan i skallen. Där man raddar upp alla koola filmer man måste se. När tid finns.) sedan typ urminnes tider
(3 bast = urminnes) blev jag rätt belåten när jag lyckades snubbla över den på www’t. Zombies, Asano, jujutsu, splatter, tokigheter á la Japan och postapokalyptisk stämning- allt som jag älskar i en och samma rulle! Hurra! Tänkte jag och satte på…

Jag kan inte dra mig till minnes när det egentligen hände. När det sket sig. Vet inte.
Introt är rätt segt. Men sen så shapear det till sig. Blir riktigt snyggt och lite skojigt. Och så tappar det fart och det känns som att ha tuggat samma gummi i 45 minuter. Fast det bara gått 20. Men så kommer nåt snyggt igen. En rapp replik. En snygg kameramanöver. Oväntad vändning. Och så… inget.
Och sådär håller det på i vad som tycks som en kvarts evighet. Exempel på tanke: ”Om jag pausar nu, så tar det ännu längre tid tills det är över. Fast jag är verkligen pissnödig. Och akut uttråkad…” Jag höll mig.

Det som slog mig var att det måste vara en regidebut. Att döma av det fladdriga tempot, veliga regin (dockkan både Asano och Aikawa alltid leverera. Alltid.) och ojämna storyn. Men det var det inte. Sakichi Satô har tydligen, förutom att agera i massa saker då, regisserat nåt novell-tjosan. Om det nu räknas.

Asano och Aikawa spelar två jujutsu-diggande lirare som knegar på nåt brandsläckar-plejs. Av misstag råkar de en dag ha ihjäl chefen och kommer sedemera upp med den briljanta idén att dumpa liket på Black Fuji. Ett berg byggt av sopor, där alla stans invånare tycks göra sig av med diverse ”obekväma saker”.
Men trippen till Black Fuji blir inte som de tu tänkt sig. Det blir början på en lång resa, kantad av zombies, dråpligheter ryska drömmar och en touch av homoerotism…

Huruvida filmen är trogen den ursprungliga mangan har jag ingen aning om. Har inte läst och är väl inte sådär jättesugen heller. Men kanske är det ytterligare ett element som gör att filmen känns så ”vattnig”. Att Satô haft det knepigt med förvandlingen serie till film?

Okej att Asano faktiskt springer omkring i afro. Det är skoj. Och jag gillar Fuji-scenerna, de är fina. Och så är det nån låt nånstans i filmen som inte var så pjåkig. Och Aikawas enorma, neverending panna är rolig. Och slutsekvensen diggar jag. Och så var det ju skoj att Kazuo Umezu hade en liten muppig roll som rullstolsbunden prins. Men i övrigt? Ääh.
Tokyo Zombie- Tokyo Schmombie!