Under helgen har jag haft den stora äran att glutta på en av de rullar jag (tillsammans med andra metallfetishister around the globe) väntat allra, allra mest på senaste året; Tetsuo – The Bullet Man, Shinya Tsukamotos tredje Man vs. Skrot-film.

Tetsuo är inte, och kommer aldrig bli, underhållning för gemene man. Inget fel med det. Det är vansinnigt, obegripligt, pretantiöst, chockerande, überjapanskt, surrealistiskt, obehagligt och- så jävlarns, satans, helvetes, förbannat fint.

Jag kan varken komma ihåg när jag kom i kontakt med Tsukamoto eller Tetsuo för första gången, men jag fastnade illa kvickt för båda. De som läser bloggen sedan tidigare, vet mycket väl vid det här laget att Tsukamoto är en av mina absoluta favoritregissörer. Han har hajat grejen. Vi har hajat grejen. Det jag tänker, iscensätter han. Fantastiskt. Och knäppt.

Skepsisen har givetvis kommit krypandes under den väntan som varit sedan det blev officiellt att en tredje film var på gång. Över tjugo bast sedan gubben presenterade den banbrytande cyberpunk-film som har färgat efterkommande generationer av geeks. Då hade han inget. Foliepapper och ett aldrig sinande kreativt tänk, räcker längre än vad man tror. Nu, 2010, har han stålar. Livsfarligt. Dessutom skulle filmen enligt rykte också vara inspelad på engelska. Två helt klart jävligt dåliga saker; pengar och engelska.

Jag är helt klart ohyggligt partisk, men faktum är ändå, att Tetsuo – The Bullet Man, håller måttet. Tsukamoto + hejdundrandes mycket skrot + Chu Ishikawas hypnotiserande elektronika KAN inte gå fel! Storyn är simpel, som sig bör; ett ungt par blir av med deras son i en bilolycka. Vreden och hämndbegäret går överstyr. Skrot. Ångest. Vansinne. The End.

När det karakteristiska themet väl kommer, är tårarna inte långt borta. (Töntigt, jag vet men det här är helig mark fanimej.)  Filmen är något mer lågmäld (allt är relativt, compadre!) än Body Hammer (II), och påminner mer om Iron Man (I). Bra.

Bullet Man har ett helt klart mer psykologiskt fokus än sina föregångare. Mer djup, mer utrymme för moraliska frågeställningar och bräckligheten i det mänskliga psyket. Därtill har den utrustats med en [någotsånär] begriplig handling och en dialog det går att hänga med i. Detta som resultat av att Bullet Man ursprungligen var tänkt som ett amerikanskt projekt, och enligt en av producenterna var de tidigare filmerna ”a bit too absurd for the american audience”… Det gör den helt klart något mer lättillgänglig, men utan att för den sakens skull nagga på den urflippade Tetsuo-känslan.

Som sann Tetsuo-konnässör och ivrare, känns det himla kul med denna tredje film. The power of three! Men jag ser helst att det stannar här. Tre är en bra siffra. Räcker fint.
Nu ser jag gärna att han knyter ihop Tetsuo-påsen för gott, och gräver fram nåt nytt, galet och fantastiskt ur sitt uppenbart härligt degenererade sinne. Tsukamoto FTW!

Tetsuo – The Bullet Man visas fortfarande på filmfestivaler världen runt och ingen DVD-release finns ännu utannonserad. Men have faith, my dear friends! Den är värd sin väntan (och givetvis uppdaterar jag er med info, om jag skulle snubbla över sådan). Tillsvidare rekomenderar jag att ni frossar i trailers och teasers på tuben!

Och det verkar inte bara vara jag som spinner igång på knasigheter i dessa dagar. Surrealismen känns lite som den nya Postapokalypsen. Efter att ha blivit matade med koreanska flodvågor, dammiga vägar och trasdocke-dystopier, börjar färgerna så sakteligen smyga sig in i salongerna.

I julas slog det gnistor på varenda bioduk när den vettlösa kombinationen Terry Gilliam-Tom Waits-Heth Ledger lurade med oss till paralella universum, sprängfyllda av drömska lögner, leviterande munkar, Fez-klädda dvärgar, osannolika illusioner och hängda män. Och innan lukten av rökelse och Dr. Parnassus brännvin ens lämnat rummet, tar Spike Jonze med oss över det största av hav, till Vildingarnas Land. En otämjd plats för missanpassade varelser. Vacker, vild och vanvettig. Men även i en magisk fristad, bebodd av håriga, anarkistiska figurer- frodas ångest, ensamhet och avundsjuka. Fastän berättelsen om Max och hans flykt in i sin egen fantasivärld är rätt mörk och bitvis ledsam, är det en sällsam och oerhört fin saga, med djup och magi.

Och nu, lagom till annalkande explosion av färger och förtrollade nätter (jorå) är det dags för knasigheternas och den moderna surrealismens gigant Tim Burton att presentera sin adaption av Lewis Carrols klassiska berättelse om Alice i underlandet. Skitsamma att jag är något mätt på såväl Burton, hans tant och Depp- underjordisk, storslagen, bombastisk surrelism säger jag inte nej till!

Alice in Wonderland, The Imaginarium of Dr. Parnassus och Where the Wild Things Are

Annat flum jag förtollat och drömt mig bort med under vintern;

• La planète sauvage – Fransk-tjeckoslovakisk tecknad Dalí-surrealism, där kunskap är nyckeln. Klasskamp in space, på ett väldans smakfullt sätt. Från 1973.
• Valerie a týden divu – Tjeckiskt sjuttiotalsflum (1970). Eventuellt snäppet snyggare än bra. Mörk och märklig.
• The Saddest Music in the World (2003) – Guy Maddin tar oss med till Winnipeg under den stora depressionen där en tävling i ”Världens sorgligaste musik” hålls. Galet och underhållande med bongotrummor, ölben och fantastisk musik.
• The Legend of the Suram Fortress – Sovjetisk saga anno 1984. Mycket egendomlig film med helt makalös scenografi och kostym. Om fästningen Suram som är under ständig konstruktion, men alltid faller samman. Lösningen på uppbyggnaden är inte helt konventionell…Trollbindande!
• The Piano Tuner of Earthquakes (2005) – En demonisk vetenskapsman med märkliga maskiner, kidnappar en operadiva och lurar en pianostämmare till sitt residens, för att ta hand om hans ”automatons”… Bröderna Quay är vanligtvis husgudar när det kommer till märkligheter, men Piano Tuner är inte helt klockren. Hur som är den mystisk, Quay’ig och helt klart sevärd.
• Antonionis mästerverk Zabriskie Point (1970) har jag sett för kanske hundra gången nu. Slutscenen slutar aldrig imponera. Likaså knullscenen. Magiskt. Dessutom har filmen ett av tidernas bästa soundtrack!

Men det mest surrealistiska av allt, måste ändå vara att Grym Film, likt Fenix, reser sig än en gång.