Svensk film, och i synnerhet äldre film, är något av ett mörkt hål för mig. Jag har under årens gång varit förbenat upptagen med att frottera mig i allehanda asiatisk film och obskyra saker bortom mainstreamen, och negligerat den svenska filmkulturen. Men när man ser en film som Flicka & Hyacinter, växer peppet att ta tag i akilleshälen. Ekmans mystiska historia om Dagmar Brink är lika spännande som träffsäker.

Eva Henning som Dagmar Brink

Filmen tar snurr då Dagmar (i lysande gestaltning av fagra Eva Henning) bara har minuter kvar i livet. Vi får följa hennes sista steg hem från en sen fest, som slutligen leder hem till hennes lägenhet där hon med snarans hjälp gör sorti.
Vad som sedan följer är en historia i sann Cluedo-anda, där pusselbitar söks och läggs på plats, av den självutnämnde snoken och tillika grannen, Anders Wikner (Ulf Palme).

När Anders får tillgång till Dagmars dödsbo börjar han gräva bland de få ledtrådar som lämnats. Bland annat hittar han en urklippt tidningsnotis som leder honom till konstnären Körner, och historien om Dagmars gåtfulla öde börjar nystas upp…

Det tar inte många minuter innan man är fast. Den kluriga upptrappningen, den stilistiska bildkomponeringen, top notch-skådespelet och frågorna kring Dagmar gör att det är omöjligt att slita sig. Det som jag fram för allt imponeras av är de tjusiga övergångarna scener emellan och Ekmans fingertoppskänsla för just känsla. Allt sitter på plats! Och Eva Henning, Ulf Palme och Anders Ek (som den nedsupne konstnären Körner) är helt enastående i sina tolkningar! Man blir ödmjuk.

När bitarna så småning om faller på plats för Anders och tittaren, är det en oväntad upplösning som bjuds. Slut-twisten (som vid premiären 1950 ansågs högst häpnandsväckande och debatterades flitigt i pressen) sitter som en smäck, och jag vill inte göra annat än att sitta inne och gotta mig i svartvita, svenska deckare resten av sommaren!

Uppskattar man inte melankolisk existentialism á la Antonioni eller Tarkovsky, bör man dock hålla båda dessa två på minst en replängds avstånd.

DAMNATION
Béla Tarr, Ungern 1987

Damnation har på vissa håll beskrivits som en lightversion av Tarr’s senare dunderepos Sátántngó. Inte helt säker på vad som åsyftas med ”light”- innehållet är precis lika kompromisslöst och modfällt, längden (116 minuter) däremot är bara en spillra av Sátántangós mäktiga 450 minuter.

Karrers tillvaro är lika grå och hopplös som lervällingen under hans kängor. Dimman, det ständiga regnet och de herrelösa hundarna som stryker omkring, kunde likväl vara en bild ur hans eget djup. Uppäten av tomhet hade den totala hopplösheten varit ett obotligt faktum om det inte varit för den lokala puben Titanik, dess billiga sprit och den vackra sångerskan som underhåller pubgästerna.
Övertygad om att hon är den som kan få honom på rätt köl, lurar han iväg hennes man på ett smugglingsuppdrag, för att kunna spendera tid med henne allena.

Damnation (aka. Kárhozat)

Storylinen är oerhört simpel. Det är knappeligen själva berättelsen som får mig att hänföras. Det är Béla Tarrs sanslösa känsla för detaljer och hans enastående tillvägagångssätt att skildra denna till synes utsiktslösa, svårmodiga tillvaro Karr befinner sig i. Savrtvita bilder flyter ihop till en drucken dröm. Med malande bakgrundsljud, långa tagningar, sparsmakad dialog och intensivt foto blir resultatet påträngande och trollbindande. Och att någon kan skapa något så fängslande ur ren och skär ångest känns magiskt.

Det finns i och för sig ett par svackor i Damnation, när svårmodet blir allt för svårgreppat och historien glappar. Men så finns det också så många scener som är fullkomligt briljanta, att skavankerna vägs upp. I filmens senare halva ställs det till med kalas på Titanik (puben), och det är ren filmmagi om utspelas när den lilla namnlösa hålan livas upp av rusdryker och dragspelsmusik!

Bélas filmer må vara krävande, men oj så belönande!

SHADOW IN THE SNOW
Attila Janisch, Ungern 1991

Jag har tidigare inte sett någon av Attila Janischs filmer, så denna hans första långfilmsdebut blev även min Attila-debut.
Herr Janisch beskrivs här och där som en ungersk Polanski-Lynch-Haneke-korsning med flinka klippnings-fingrar och lovordad för sitt spännande foto.
Då jag inte sett hans andra två långfilmer är det svårt att dra någon egentlig slutsats, men det skall mycket till för att jag ska skriva under på PLH-liknelsen.

Sandor känns redan vid första ögonkast som en typisk problemmagnet, och helt riktigt är bilden som målas upp fylld av bekymmer och elände. Med ett knastrigt svartvitt foto berättas historien om den tyngde Sandor och hans jakt undan sig själv såväl som lagens långa arm.

Av misstag hamnar Sandor mitt i ett rån som går åt pipan, och finner sig själv plötsligt stå med rånbytet i sin hand. Det tar inte många sekunder för honom att battla det moraliska dilemmat, och lägger kvickt benen på ryggen och försvinner från brottsplatsen. Men den oväntade och hastiga ekonomiska tillökningen blir snarast ett ok för Sandor än en länk till det goda livet.
Och när hans ansikte plötsligt dyker  upp i dagspressen ser han ingen annan utväg än att tillsammans med sin dotter fly ut på landsbygden.

Shadows in the Snow (aka. Árnyék a havon)

Shadows in the Snow är en dunkel och tung historia, och Attila visualiserar Sandors inre terror på ett träffsäkert sätt. Avsaknaden av musik och den knappa dialogen; de dystra miljöerna och det övertygande skådespelet, gör att man verkligen känner nedåtspiralens sug.

Men trots dessa faktorer är det något som sitter ivägen för att karaktärerna (då i synnerhet Sandor) skall tränga i genom och sympati  uppstå. Berättelsen intresserar mig, men samtidigt så känns det lite skitsamma hur utgången blir. Det är synd. Med mer djup i storyn och karaktärerna, och mer fokus på de tekniska bitarna så som foto, ljudsättning, kamerateknik och så vidare, hade Attila Janisch debut kunnat blir hur bra som helst. Istället för ett grådassigt halvdeppigt drama hade det kunnat bli ett nattsvart vansinnesdrama.

Men. Så är det ju hans debut också.
Jag skall kolla i genom de två andra filmerna som ingår i Attila-boxen för att kunna dra någon ordenlig slutsats, men än så länge är jag bara måttligt imponerad. På intet sätt avskräckt, bara inte blown away.