En kille får vara som jag är: lite rockig, trashig och röjig. En flicka skall bara sitta ned och säga ja tack eller nej tack.

Att jag inte sett Göran Olssons dokumentär Fuck You, Fuck You Very Much (1998)  tidigare känns ju som ett jävla skämt. Men så igår var det som att tiden plötsligt var kommen, och DVD’n infann sig som genom ett mirakel framför mina gluggar. Så fredagskvällen spenderades hemmavid med barret nedkladdat av ammoniak, BiB’en inkopplad och Leila K i rutan. High freakin’ life.

Fuck You, Fuck You Very Much visar sig ha en trollbindande effekt från första rutan. Det är femtio minuters total anarki och rock n roll, och det är så jävla bra. Så många sanningar som levereras, och så många sanslöst briljanta scener (scenen med Perelli är obetalbar!) Jag har aldrig gjort det förut, och kommer förmodligen aldrig att göra det igen, men för att citera Strage; ”Ett mästerverk i genren”. Ja fan. Det är snyggt och eneklt utfört, rakt på sak och in your face.

Jag skall jävlar i mig plita ned LEILA K på skinpajen! Mer punkigt och grrlpower’igt blir det knappast. Se!