Svensk film, och i synnerhet äldre film, är något av ett mörkt hål för mig. Jag har under årens gång varit förbenat upptagen med att frottera mig i allehanda asiatisk film och obskyra saker bortom mainstreamen, och negligerat den svenska filmkulturen. Men när man ser en film som Flicka & Hyacinter, växer peppet att ta tag i akilleshälen. Ekmans mystiska historia om Dagmar Brink är lika spännande som träffsäker.

Eva Henning som Dagmar Brink

Filmen tar snurr då Dagmar (i lysande gestaltning av fagra Eva Henning) bara har minuter kvar i livet. Vi får följa hennes sista steg hem från en sen fest, som slutligen leder hem till hennes lägenhet där hon med snarans hjälp gör sorti.
Vad som sedan följer är en historia i sann Cluedo-anda, där pusselbitar söks och läggs på plats, av den självutnämnde snoken och tillika grannen, Anders Wikner (Ulf Palme).

När Anders får tillgång till Dagmars dödsbo börjar han gräva bland de få ledtrådar som lämnats. Bland annat hittar han en urklippt tidningsnotis som leder honom till konstnären Körner, och historien om Dagmars gåtfulla öde börjar nystas upp…

Det tar inte många minuter innan man är fast. Den kluriga upptrappningen, den stilistiska bildkomponeringen, top notch-skådespelet och frågorna kring Dagmar gör att det är omöjligt att slita sig. Det som jag fram för allt imponeras av är de tjusiga övergångarna scener emellan och Ekmans fingertoppskänsla för just känsla. Allt sitter på plats! Och Eva Henning, Ulf Palme och Anders Ek (som den nedsupne konstnären Körner) är helt enastående i sina tolkningar! Man blir ödmjuk.

När bitarna så småning om faller på plats för Anders och tittaren, är det en oväntad upplösning som bjuds. Slut-twisten (som vid premiären 1950 ansågs högst häpnandsväckande och debatterades flitigt i pressen) sitter som en smäck, och jag vill inte göra annat än att sitta inne och gotta mig i svartvita, svenska deckare resten av sommaren!

Gosa (aka. Death Bell) sopade snabbt bana med konkurrerande titlar när den gick upp på biograferna i hemlandet. Vansinnigt många korean dudes har sprungit och sett den och den har tydligen blivit en av de mest äckel-skrämmande filmer som gått upp på bio i där borta.
Hypen har varit omåttlig när man läst omkring på diverse nördforum och geekbloggar så lite förväntningar hade jag allt när den så ikväll åkte på.

Regissören Chang har tidigare ägnat sig åt musikvideo-regi så Gosa är således hans långfilmsdebut. Och bland skådisarna återfinns väl egentligen inga superspännade namn förutom kanske Lee Beom-su (City of Violence, Bungee Jumping of Their Own,  Mission Sex Control…).

Vad som har beskrivits som en ”nyskapande” [asiatisk/koreansk] skräckis visar sig dock snabbt vara av rätt klassiskt slag. Det är mycket överspelad dramatik (ni vet, på det där typiska koreanska sättet) och långhårta, blekansikten med tom blick och snedvridna lemmar.

Handligen är uppbygd på ett sätt som genast för tankarna till Battle Royale (och nån annan jappe-rulle jag såg för inte så länge sedan, men som jag för mitt liv kan komma på namnet på. Störigt.): ett visst antal elever som en efter skall avrättas…

Elverna i skolans specialklass (the bright kids) blir instängda i plugget och uppmanas av en mystisk röst i högtalartelefonen (till tonerna av Für Elise!) att lösa diverse rebusar för att skona den som står på tur.

Skolflickor och skolpojkar som blir torterade på halvkreativa sätt ackompanjerat av raspigt pianoklink. Mja. Inte så värst nyskapande i mina ögon.

Men emellanåt är det faktiskt riktigt snyggt utfört. Det ska Chang ha all cred för. Inte sådär asinnovativt, men snyggt. Och inledningsscenen med zombiebrudarna som reser sig ur askan på skolgården är faktiskt rätt fet.
Och den har en del oväntade vändningar som räddar upp.

Men. Nah. Don’t believe the hype, keeds.